Tanken på att en kommunistregim har något slags intern demokratisk process kanske verkar motsägelsefullt vid första anblicken. Men det sker faktiskt ett slags besynnerlig röstningsprocess på den kinesiska regimens partikongress, även om det inte liknar något som invånare i västliga demokratier skulle känna igen sig i.
Det involverar politiska övervakare, påtvingade ideologiska studier, spioneri, noggrant tilldelade röstningskvoter och övervakning, vars resultat förs vidare högre upp i hierarkin.
Cheng Xiaonong känner till den här processen. Han ledde övervakningen av en delegation från Hubeiprovinsen 1987, under partiets 13:e kongress. Cheng är ekonom och bor nu i USA. Han har tidigare även varit assistent till förre partiledaren Zhao Ziyang. 1987 drog sig Deng Xiaoping officiellt tillbaka som partiets högste ledare, och Zhao tog då över som partiets generalsekreterare.
– Jag bodde på hotellet med delegaterna. Vi åt ihop och jag deltog i deras diskussioner varje dag. Mitt jobb var bara att lyssna, jag behövde inte tala men jag var tvungen att komma ihåg varje ansikte och den personens bakgrund. Om någon sade något som partiet inte gillade skulle det rapporteras uppåt, berättade Cheng i en intervju nyligen.
Varje kväll klockan 23 kom en bil till hotellet för att ta emot Chengs anteckningar. De skulle köras till Folkets stora sal, processas och sammanfattas till en rapport. Rapporterna trycktes vid femtiden på morgonen och gavs till politbyråns tjugotalet medlemmar klockan sju.
– Deng Rong, Deng Xiaopings dotter, förklarade det här för oss, berättade Cheng.
Han hade överförts från den ekonomiska forskningsavdelningen inom nationella folkkongressen, kommunistpartiets lagstiftande församling.
Det fanns omkring 30 andra delegationer som den som Cheng övervakade, en från varje kinesisk provins. Nu finns det 40 delegationer som skickas till kommunistpartiets kongress, som hålls var femte år. Delegaterna, 2 268 stycken (det var 2 270, men två dog) ska representera partiets respektive valkretsar.
Varje delegation hade en politisk övervakare, enligt Cheng. Delegationerna bodde på hotell, isolerade från omvärlden.
– Ingen fick besöka vänner eller familj. Dag och natt övervakades alla deras aktiviteter, berättade han.
En delegat talar i mobiltelefon under nationella folkkongressens fjärde plenärsession, den 13 mars 2007, i Peking. (Foto: Guang Niu/Getty Images)
Kongressen håller på i en vecka. Efter de politiska mötena i Folkets stora sal fick delegaterna högar av partirapporter och dokument att studera när de kom tillbaka till hotellet. Som i Kina under Mao fick de genomgå ideologisk indoktrinering genom att studera de senaste ”genombrotten” som kommunistpartiets teoretiker gjort.
– De var tvungna att läsa det och uttrycka sitt stöd, sade Chen. Det hela kan beskrivas som klassiska kommunistiska politiska studier.
Förutom det ideologiska arbetet fick delegaterna veta vad de skulle rösta på, ofta ytterst detaljerat.
– Man delar ut kvoter och folk får olika jobb. Du ska rösta på kandidat A, en annan grupp på kandidat D. Varje delegation har sin kvot av röster tydligt utmätt, berättade Cheng.
Varje delegation hade en partiledare som var personligen ansvarig för att hans delegation röstade. Det var han som drabbades om det fanns några politiska avvikelser bland delegaterna. Partiet hade många sätt att fånga upp sådana avvikelser.
– Sedan mitten på 1980-talet var röstningen elektronisk. Röstningsmaskinen är även en övervakningsmaskin. Alla har sin tilldelade plats, så maskinen du röstar med övervakar dig också, och om du trycker på fel knapp ligger du illa till, sade Cheng.
Enligt en rapport från konsultfirman Practel har metoderna med tiden blivit allt mer högteknologiska.
”I maj 2003 var alla av kommunistpartiets delegater tvungna att bära ett märke med en RFID-sändare hela tiden, så att deras rörelser kan spåras och lagras.”
Det gick inte att få tag i en annan politisk övervakare som utför liknande uppgifter som Cheng Xiaonong, men enligt nya rapporter arbetar man fortfarande enligt den här modellen, eventuellt till och med mer intensivt än tidigare.
Willy Lam, en politisk observatör som länge bevakat Peking, beskrev nyligen i en artikel en liknande uppsättning restriktioner som de som Cheng arbetat under.
”Delegaterna ska läsa partidokument och delta i möten på de välbevakade hotellen. De får inte heller träffa vänner och familj eller ens tala i telefon särskilt länge, så att de inte ska kunna läcka statshemligheter, allt enligt konversationer jag haft med tidigare delegater.”
Det finns till och med vakter som ska bevaka vakterna.
”Bakom mig, i samma hotellrum, satt det en annan kille från statssäkerhetsministeriet. Han var där under täckmantel, och hans jobb var att bevaka mig,” berättade Cheng. En spion, med andra ord.
– Vart jag än gick fanns han där bakom mig. Hans jobb var att ta reda på om jag gömde någon information som egentligen borde rapporteras, sade Cheng.
– Till exempel: Om två delegater pratade inne i badrummet, och talade illa om några ledare, så skulle jag vara där och lyssna, och sen gå tillbaka till mitt rum och skriva ner det. Om jag inte gjorde det så rapporterade han [spionen] mig.
