Reformer är vad världen vill se i den kinesiska ekonomin, och det vill de styrande också, åtminstone säger de det: det finns ingen annan väg framåt. Men budskapen från den kinesiska regimen stämmer inte nödvändigtvis överens med hur den agerar.
President Xi Jingping kommenterar sällan direkt om det ekonomiska läget, det överlåter han till premiärminister Li Keqiang. Eller så använder han partiets officiella medier, såsom Folkets Dagblad eller Xinhua.
Den 21 juli, en vecka efter att de inte alltför upphetsande BNP-siffrorna publicerats, kommenterade Xinhua hur viktigt det är med reformer för Kina, och att det inte finns något alternativ till uppoffringar på kort sikt för att vinna framgång på lång sikt.
Kapitalism med kinesiska särdrag: privatiseringen av de statligt ägda företagen
”Kina måste genomdriva reformer, för det finns ingen plan B,” skrev Xinhua.
Artikeln var bara en kommentar från Xinhua, och citerade inte någon ”person med auktoritet” vilket Folkets Dagblad brukar göra, men med tanke på den kontroll som Xi har över media så hade han antagligen godkänt den.
”Olika smålösningar fungerar inte längre.”
– Xinhua
Artikeln förde fram samma reformhistoria som vi hört förut: marknadsreformer, en hållbar tillväxtmodell, innovation, ökad konsumtion, strukturell reform på tillgångssidan och minskad byråkrati, och så vidare. Så vi kan utgå från att Xi och hans premiärminister fortfarande står bakom reformagendan.
”Det som krävs är inte tillfälliga lösningar: Min regering har stått emot frestelsen att använda kvantitativa lättnader och valutadevalveringar i konkurrenssyfte. Istället har vi valt strukturreformer,” citerade Xinhua premiärminister Li Keqiang.
Den krassa verkligheten
Problemet är, som så ofta i kinesisk media och i uttalanden från kommunistpartiet, att det man hävdar inte reflekterar verkligheten.
När det gäller tillfälliga lösningar, så slog Kina skuldrekord med 712 miljoner dollar i nya lån under första kvartalet. Lånen gick inte till den privata sektorn, som Li påstår, utan försåg de statliga företagen med ökade investeringsmöjligheter.
Till exempel så rapporterade de kinesiska varven ökade orderingångar med 44,7 procent mellan januari och juni i år, jämfört med samma tid förra året. De privata investeringarna ökade bara med 3,9 procent under det andra kvartalet 2016, medan de totala investeringarna steg med 9,6 procent.
”Statligt ägda företag fortsätter att investera i industrier med överkapacitet, vilka dras med lägre produktionstillväxt,” skriver investeringsbanken Natixis.
Enligt Xinhua och andra som skrivit om det tidigare, ser regimen problemen: ”Kinas ekonomiska problem med en problematisk fastighetssektor, överkapacitet, ökade skulder och avsaknad av nya tillväxtlokomotiv är alla kopplade till varandra, och olika smålösningar fungerar inte längre. Den enda lösningen för att få till livskraft i ekonomin är genom reformer.” Men de syns inte till.
I stället efterfrågar centralbankens tjänstemän underskott i de officiella finanserna på upp till 5 procent för att stödja ekonomin, och de menar att traditionella penningpolitiska stimulanser inte fungerar längre.
– Trots att massvis av likviditet pumpas in i marknaden, så skulle företagen heller spara pengarna än investera dem, för det saknas bra investeringsalternativ, vilket stämmer väl med de rekordlåga privatinvesteringarna,” sade nyligen Sheng Songcheng, statistik- och analyschef för den kinesiska centralbanken (PBOC) enligt South China Morning Post.
”Man kan ha en gammal hederlig finanskris utan att ha den asiatiska utlandsskuldsituationen 1997-1998.”
– Willem Buiter, Citigroup
Willem Buiter, chefsekonom på Citigroup menar att Kina behöver rekapitalisera bankerna och genomlida en omgång centralbanksfinansierade underskott för att rensa upp efter tidigare utsvävningar. Han tror att det är det enda sätt som Kina kan undvika en finanskris på:
– Såvida Kina inte satsar på ”helikopterpengar”, en finanspolitisk stimulans som riktar sig mot konsumtion, inte investeringar. Ja, några kapitalinvesteringar, som att bygga bostäder som fler faktiskt har råd att bo i, till och med viss infrastruktur. Men en organisation som som stödjer infrastruktur, inte höghastighetsjärnväg till Tibet. Det måste finansieras från centralregeringen, som har tillräckligt med pengar, och monetäriseras av centralbanken, sade Buiter.
Språkbruket kring skuld
På tal om skuld och finanskriser så har så klart Xinhua en annan syn på saken: ”Det mesta av Kinas skulder är inhemska, och nivåerna är under kontroll till och med lägre än de flesta andra stora ekonomier. Måttliga underskott (2,4 procent 2015 och ett mål på 3 procent för 2016), stort sparande hos hushållen och en gigantisk utländsk valutareserv vilket stärker landets förmåga att hantera risker.”
Glöm att centralbanken redan efterfrågar ett femprocentigt underskott i de officiella finanserna; Standard and Poor släppte nyss en rapport som varnar för Kinas farligt höga skuldnivåer. ”Riskerna för negativa effekter är väsentliga, speciellt om kinesiska myndigheterna tappar greppet om ombalanseringen av ekonomin,” står det i rapporten.
Den utländska valutareserven har minskat från 4 biljoner dollar 2014, till 3,2 biljoner dollar i dagsläget. Hedgefondförvaltaren Kyles Bass på Hayman Capital tror att tröskeln för en kris är runt 2,5 biljoner dollar.
Willem Buiter menar att debatten om externa kontra interna skulder är meningslösa: ”Man kan ha en gammal hederlig finanskris utan att ha den asiatiska utlandsskuldsituationen 1997-1998.”
VIDEO: Expertens snabba tips för att göra affärer i Kina. Del 6: Känsliga samtalsämnen
Både Kyle Bass och Buiter tror att en devalvering av den kinesiska valutan är högst trolig.
– Den kinesiska regeringen vill devalvera, de vill bara göra det på sitt eget sätt. Det kommer att hända inom två år, sade Bass
En sak har Xinhua rätt i: den tvåsiffriga tillväxtens tid är förbi. ”Det är säkert att den kinesiska ekonomin inte kan, och inte bör, upprepa det historiska tillväxtrekordet. Det kommer att vara en skumpig väg, det kommer att gå långsammare, men med en stabil tillväxt.”
Det är det bästa Kina kan hoppas på.
