Processen med att privatisera Kina statligt ägda företag har varit en process av att bygga ett kapitalistiskt ekonomiskt system. Olika metoder för privatisering har lett till olika former av kapitalism. I slutet av 1997 inledde Zhu Rongji reformerna av de statligt ägda företagen. Policyn kallades ”ta de stora och släpp de små”.

”Ta de stora” innebar att man behöll kontrollen över de statliga företag som hade storskaliga tillgångar, samt de som var relaterade till nationella intressen inom finans, energi, telekom, transport etc. Efter omstruktureringen tillät man att dessa företag börsintroducerades, och de kunde sälja delar av sina aktier till kinesiska medborgare och utländska investerare. Staten behöll dock majoritetsägandet, vilket alltså innebär att man fortfarande har dem kvar efter att ha ”tagit” dem.

Del ett i den här artikelserien

Del två i den här artikelserien

”Släpp de små” betydde att man tillät privatisering av små statligt ägda företag, liksom de som drogs med stora förluster, för att på så vis befria staten från en börda. Frågan kring privatiseringen av de små och medelstora statligt ägda företagen var vem som skulle köpa dem, och hur. På den tiden tjänade direktörerna och cheferna på dessa företag bara ett par hundra yuan i månaden. Inte ens den ”röda eliten” och deras släktingar hade några betydande finansiella tillgångar.

Kinesiska kommunistpartiet kom då på metoden att beordra cheferna på statligt ägda företag att ta banklån och använda själva företagen som säkerhet för att ”köpa” statens egendom. Därefter tillät man cheferna att omregistrera företagen i sina egna eller någon familjemedlems namn. Som företagsägare kunde de sedan använda företagets medel för att betala tillbaka de privata lånen.

”Samtidigt tillät myndigheterna mäktiga personers familjer att förvärva aktier i stora, börsnoterade företag via sina personliga nätverk. De fick gratis aktier och tjänade stora pengar när aktiekursen gick upp.”

En annan metod var att cheferna i stället tvingade de anställda att köpa in sig i företaget. De anställda fick använda sina besparingar för detta, mot att de fick behålla sina jobb. Men de anställda fick inte vara delaktiga i överföringen av företagets tillgångar. De fick bara förse cheferna med medel, så att dessa kunde bli ägare till företaget.

Samtidigt tillät myndigheterna mäktiga personers familjer att förvärva aktier i stora, börsnoterade företag via sina personliga nätverk. De fick aktierna gratis och tjänade stora pengar när aktiekursen gick upp.

Två privatiseringsfaser

Kinas privatisering inleddes under andra halvan av 1997 och var i princip fullbordad 2009. 1996 hade Kina 110 000 statligt ägda företag, och i slutet av 2008 fanns 9 700 kvar, inklusive de delvis privatiserade stora företagen där staten hade majoritetsägandet. Privatiseringen gjordes i två faser.

Den första fasen, från 1997 till 2001, var privatisering av de små och medelstora företagen. De flesta av dessa privatiserades av sina direktörer och chefer.

Jag analyserade 130 privatiseringsfall från 29 provinser och sammanfattade flera typiska trick och den grumliga processen som en del av forskningen till min avhandling. Vanligtvis gjorde man så att man medvetet undervärderade företagets nettotillgångar. Därefter köpte cheferna upp företaget med företagets egna medel eller lån från banker eller privata långivare och registrerade företaget i sina egna eller någon släktings namn. Därefter betalade de tillbaka lånen med inkomsterna från företaget, som nu tillhörde dem. De betalade småsummor eller i stort sett ingenting för de här företagen.

Den andra fasen, från 2002 till 2009, var delvis privatisering av medelstora och stora statligt ägda företag. Metoderna inkluderade börsnotering efter omstrukturering, överförande av ägandet till ledningen, aktiebolagisering och gemensamt ägande med utländska och privata företag. Eftersom dessa företag ägde storskaliga tillgångar hade ledningen inte råd att ta över ägandet helt själva.

Vanligen använde de företagets medel för att köpa aktier och delade ut dessa bland partikadrerna i ledningen och till tjänstemän och familjer till de som hjälpt till att godkänna börsnoteringen. På så vis bildades en grupp med gemensamma intressen. Dessa kadrer och statliga tjänstemän blev ägare, vd:ar eller styrelsemedlemmar i medelstora och stora börsnoterade företag utan att det kostade dem själva någonting, och de blev rika.

”Om man lät allmänheten veta hur det gick till skulle det leda till stor vrede. Så regeringen tillåter inte inhemska medier att diskutera privatiseringen, och kinesiska akademiker får inte bedriva forskning om privatiseringsprocessen.”

Enligt data från två landsomfattande stickprovsundersökningar ägs omkring 50-60 procent av Kinas privatiserade eller halvprivatiserade företag av ledningsteamen. Omkring 25 procent av köparna var investerare utifrån; mindre än två procent av aktierna ägs av utländska investerare; och mindre än 10 procent av företagen samägs av ledning och arbetare. Ledningen låter inte anställda som äger aktier vara delaktiga i hantering eller överföring av tillgångar.

Den här sortens privatisering innebär i praktiken att arbetarna betalar ledningen för att äga företagen. Den här ”reformen” skulle rimligen kunna kallas offentligt rån med efterföljande fördelning av bytet bland företagsledning, lokal politisk ledning och deras barn. Hur som helst kan myndigheterna inte rättfärdiga det här rovgiriga beteendet. Om man lät allmänheten veta hur det gick till skulle det leda till stor vrede. Så regeringen tillåter inte inhemska medier att diskutera privatiseringen, och kinesiska akademiker får inte bedriva forskning om privatiseringsprocessen.

Arbetares sociala förmåner avvecklades

Mellan 1998 och 2003, när den röda eliten misskötte statliga företag i stor skala genom privatisering, stängde myndigheterna medvetet den byrå som administrerar statliga tillgångar under sex års tid. Det skedde alltså under privatiseringsperiodens avgörande klimax, för att gynna den röda eliten. Byrån öppnades igen 2003, men den har sällan undersökt misskötsel av statliga tillgångar.

Mellan 1997 och 2005 ägde storskaliga arbetsmarknadskonflikter rum över hela Kina, vilka utlöstes just av den oriktiga fördelningen av statliga tillgångar i samband med privatiseringen. Regeringen stod i princip på företagsledningarnas sida, eftersom partitjänstemännen också tjänade på privatiseringen.

”Om man som tidigare jämför privatiseringsprocessen i Centraleuropa, Ryssland och Kina, så var den i Kina den mest orättfärdiga och hänsynslösa.”

Under Kinas privatisering kollapsade det ursprungliga välfärdssystem som fanns inom de statligt ägda företagen. Många företag gav arbetarna småsummor och jagade bort dem. Vid den tiden lät kommunistpartiet i sin propaganda göra gällande att det var nödvändigt att säga upp arbetarna på de statligt ägda företagen för att kunna genomföra reformerna. Regeringen ville inte skapa ett enhetligt system för arbetslöshetsersättning för de här arbetarna, utan sköt över problemet på ledningsteamen. Om en chef på ett företag inte ville betala så lade sig regeringen inte i. På så vis undandrog sig partiet skamlöst sitt ansvar för arbetarnas sociala förmåner.

Som en kontrast fungerade välfärdssystemet fortfarande under Rysslands privatiseringsprocess, och en del arbetslösa kunde åtminstone få en minimiersättning. Den ryska regeringen genomförde aldrig tvångsuppsägningar, utan använde skattelättnader som ett sätt att uppmuntra företag att behålla sina arbetare. De anställda ägde omkring 40 procent av de privatiserade företagen.

Om man som tidigare jämför privatiseringsprocessen i Centraleuropa, Ryssland och Kina, så var den i Kina den mest orättfärdiga och hänsynslösa. Det är tydligt att ekonomisk omstrukturering under ett envälde helt kan bortse från social rättvisa eftersom man inte har några väljare att frukta. För eliten är den här modellen så klart den mest önskvärda, men vanligt folk känner nog det motsatta.

Fjärde och sista delen i serien

Vissa västerländska akademiker anser att de auktoritära kommunistregimerna var bra för ekonomisk omstrukturering och ekonomisk utveckling, eftersom de kunde sätta sig över folkets motstånd, och Kina pekas vanligen ut som det främsta exemplet på detta. Men privatiseringsprocessen i Kina demonstrerar att en totalitär regering tenderar att ignorera social rättvisa, beröva folk deras rättigheter och intressen och ordna saker och ting utifrån elitens intressen.

Cheng Xiaonong forskar inom Kinas politik och ekonomi och är baserad i New Jersey i USA. Han har en masterexamen i ekonomi från Renminuniversitetet i Kina en doktorsexamen i sociologi från Princetonuniversitetet i USA. I Kina var Cheng en nära medarbetare till den reformsinnade partiledaren Zhao Ziyang när denne var premiärminister.