Deng Xiaopings resa till södra Kina omtalas normalt i den kinesiska propagandan som en startpunkt för de ekonomiska reformerna. Vad gäller den institutionella övergången så upphörde faktiskt Kinas socialistiska ekonomiska system 1997, när Kina inledde privatiseringen av de statligt ägda företagen.

Statligt ägda företag ses som en av hörnstenarna i det socialistiska ekonomiska systemet. När de flesta av dem privatiseras kommer det socialistiska systemet att upphöra, eftersom ett ekonomiskt system som kännetecknas av privat ägande är kapitalistiskt.

Första delen i denna serie – från socialism till kapitalism

Intressant nog så befinner sig dock Kinesiska kommunistpartiet i förnekelse kring sin privatiseringspolitik. Fastän den ägde rum har partiet aldrig erkänt att man redan fullbordade privatiseringen för mer än ett årtionde sedan. Myndigheterna har gömt privatiseringen bakom termen ”reform av statligt ägda företag”, men medvetet undvikit att tala om vad det är för ett slags system som reformen skapat. Faktum är att det bara fanns två alternativ när de statligt ägda företagen skulle reformeras: fullständig privatisering, där de blir helt privata företag, eller delvis privatisering, där man tillåter privat delägande, men där staten är huvudägare.

Bankkrisen på 90-talet

Det fanns ett skäl till att regeringen valde att privatisera med samtidigt vara otydliga med det utåt.

Zhu Rongji, Kinas premiärminister vid den tiden, tog hänsyn till två faktorer när han fattade beslutet. Först och främst hade de statligt ägda företagen blivit en svår ekonomisk börda för regeringen, vilket ledde till att banksystemet nästan kollapsade. Deng Xiaoping-erans ekonomiska reformer kunde inte lösa de allvarliga problemen som statligt ägda företag stod inför, vilka förlitade sig helt på statliga banklån. Affärsklimatet försämrades, och många statliga företag slutade att betala tillbaka sina banklån, eller ens räntorna på dem. Från slutet av 90-talet blev det allt mer tydligt att det fanns potential för en finanskris inom banksystemet.

”I det här fallet blev cheferna för de statligt ägda företagarna de nya ägarna, i princip på illegal väg.”

I början av 90-talet var mer än 20 procent av fyra av de stora statligt ägda bankerna dåliga lån. 1994 drabbades den kinesiska bankbranschen av sina första stora landsomfattande förluster. 1996 hade 70 procent av alla banklån blivit dåliga eller förfallit.

Under andra halvan av 1997 tvingades regeringen att lansera en omstruktureringsplan för statligt ägda företag – nämligen privatisering – för att bli av med de flesta av de över 10 000 statliga företagen och den börda de utgjorde för staten.

Kraven för att gå med i WTO

Dessutom ville Kina gärna gå med i WTO för att utöka sina exporter. Men WTO hade som krav att Kina skulle etablera en marknadsekonomi inom 15 år, överge planekonomin och genomföra privatiseringar av de statligt ägda företagen. Om Kina inte kunde bevisa att man genomförde privatiseringarna skulle man inte släppas in i WTO.

Eftersom regeringen och media har dolt fakta om privatiseringen så har de som inte själva jobbat på det statligt ägda företagen inte förstått innebörden av den så kallade reformen. Faktum är att den innebar privatisering av de små och medelstora företagen, samt att de stora skulle listas på marknaden för att öppna upp för privat delägarskap.

Myndigheterna lät cheferna och direktörerna för de statligt ägda företagen genomföra ”omstruktureringen” och uppsägningarna. All missnöje i samhället skulle därmed riktas mot dessa personer i stället för mot regeringen. Givetvis tog dessa chefer och direktörer inte på sig skulden gratis; de blev rikligt kompenserade.

Nyckelfrågan i privatiseringen var: vem skulle köpa dessa statligt ägda företag? Precis som i fallet med Ryssland så hade inte chefer och direktörer på de kinesiska statligt ägda företagen hundratals miljoner undanstoppade som de kunde köpa upp företagen med, och utländskt kapital spelade en minimal roll i privatiseringsprocessen. I det här fallet blev cheferna de nya ägarna, i princip på illegal väg.

Mörkläggning

Det här är anledningen till varför den kinesiska regeringen inte har tillåtit inhemska forskare att studera privatiseringsprocessen inom de statligt ägda företagen, och kinesiska medier helt enkelt inte har rapporterat sanningen.

Ironiskt nog så är detta område, som alltså är förbjudet för kinesiska medier och forskare, öppet för utomstående forskare att studera. Utländska forskare kunde via internationella organisationer som Världsbanken komma in i Kina och genomföra landsomfattande stickprov på ägarskapet av de statligt ägda företagen efter privatiseringen. Under det senaste årtiondet har dessa forskare publicerat flera böcker på engelska om resultatet av privatiseringarna i Kina. Ingen av dessa böcker har översatts till kinesiska eller publicerats i Kina.

Tredje delen i serien

Den kinesiska regeringen tillät den här utländska forskningen eftersom man behövde förse Världsbanken och andra internationella organisationer med information för att underlätta för Kinas inträde i WTO.

Eftersom privatiseringen av Kinas statliga företag redan har avslöjats för resten av världen kan den kinesiska regeringens attityd inne i Kina rimligen bara betecknas som självbedrägeri.

Cheng Xiaonong forskar inom Kinas politik och ekonomi och är baserad i New Jersey i USA. Han har en masterexamen i ekonomi från Renminuniversitetet i Kina en doktorsexamen i sociologi från Princetonuniversitetet i USA. I Kina var Cheng en nära medarbetare till den reformsinnade partiledaren Zhao Ziyang när denne var premiärminister.