Kina är det första landet med ett kapitalistiskt ekonomiskt system under ett kommunistpartis styre sedan Marx presenterade sina teorier. Kinesiska kommunistpartiet inledde sitt styre med att eliminera kapitalismen genom att omvandla privat ägande till statligt ägande. Men man klarade inte av att skapa ett framgångsrikt socialistiskt ekonomiskt system, och tvingades därför till sist att byta tillbaka till ett kapitalistiskt system för att kunna hålla sig kvar vid makten.

Under privatiseringsreformerna har partiets tjänstemän på alla nivåer, såväl som deras familjer, blivit entreprenörer och samlat på sig enorma tillgångar. Processen för detta har präglats av mörker och brottslighet. Därför behövde de den röda regimen för att skydda deras egendom och deras liv, och de behövde även statliga monopol för att fortsätta att samla på sig mer rikedomar. Sålunda är de ett starkt stöd för Kinas nuvarande system, och inte alls en kraft som underlättar demokratisering.

Del ett i serien

Illegal fördelning

Hur kunde kommunistpartiets röda elit gå från att äga ingenting till att bli superrika på bara mellan 20 och 30 år? Det här är kommunist-kapitalisternas hemlighet, och nyckeln till att förstå det kommunist-kapitalistiska systemet, såväl som vad partiets intressegrupper kommer att välja för politisk inriktning i framtiden.

I grund och botten skedde det genom: illegal fördelning av offentliga tillgångar, upprätthållande av monopol inom viktiga sektorer och genom att manipulera politiken för att skapa fördelar för sig själva och upprätthålla sitt auktoritära styre.

Med ”illegal fördelning” menar jag hur kommunistpartiets elit direkt tog över de små och medelstora statligt ägda företagen och fick gratis aktier i stora statligt ägda företag under privatiseringsprocessen.

Med ”upprätthållande av monopol” menar jag hur den röda eliten och deras andra generation har suttit på nyckelpositioner i de stora statligt ägda företagen inom sektorer som finans, energi, elektricitet, transport och telekom. De ger regimen stora skatteintäkter och har kunnat bli rika snabbt genom aktieprogram, bonusar, löner och mutor.

Genom att ”manipulera politiken” har den röda eliten och deras släktingar kunnat vara de allra första att involvera sig i många sektorer och projekt, och därmed få enorma fördelar.

Slutligen har man ”upprätthållit sitt auktoritära styre” genom sin extremt fientliga inställning till demokratisering, och hoppas därmed att för evigt hålla den röda regimen vid makten, så att deras privilegier och enorma, illegalt anskaffade rikedom fortsatt ska skyddas.

Röda kapitalister

När ett stort antal av Kinas företag och rikedom ligger i händerna på de röda kapitalisterna så kommer de inte att förlita sig på marknadsekonomi eller lagstyre för beskydd. Det enda pålitliga skyddet är ”proletariatets diktatur”, som innebär att de upprätthåller en permanent diktatur över alla andra delar av samhället.

Del två i serien

De vet så klart att det traditionellt socialistiska ekonomiska systemet inte fungerar; de har lättare att berika sig än entreprenörer i demokratiska länder; de har också en utmärkt politisk position utan konkurrens, och kan därför hindra politisk demokratisering som skulle leda till att de likviderades, politiskt och ekonomiskt. Det här är kärnan i ”den kinesiska modellen”.

Den här röda kapitalismen kommer så klart inte att spontant transformeras till demokratisk kapitalism så länge kommunistpartiet sitter vid makten. Västerländska intellektuella har länge tänkt sig att den röda eliten naturligt skulle omfamna demokrati och frihet efter att ekonomin liberaliserats. Kinas omvandling har bevisat att den här tanken inte bara var naiv; den var direkt felaktig.

Men den röda eliten vet mycket väl att den kinesiska modellen konstant hotas från samhällets botten. Därför har de fört över sina personliga tillgångar till västländer och ordnat så att deras familjemedlemmar kan emigrera till väst om så skulle behövas. Det här är ett tecken på hur bräcklig den ”kinesiska modellen” faktiskt är.

Tillbaka till Marx

i början av 1989 lät Friedrich Ebert-stiftelsen i Tyskland flera utländska akademiker i landet besöka Karl Marx-huset i Trier. Där skrev någon, på kinesiska: ”Herr Marx, ni har verkligen skadat oss.”

Nu tycks det som om den raden bara var till hälften sann – marxismen har nämligen också skadats av den kinesiska modellen. Om Marx kunde kommentera dagens kommunistiska kapitalism skulle han nog vara både irriterad och nöjd. Irriterad eftersom kommunisterna har gift sig med fienden för att överleva; nöjd för att det fortfarande finns ett par kommunister kvar, oavsett vilka antimarxistiska teorier de använder sig av. Så Marx skulle kanske ändå känna att han inte har blivit totalt irrelevant.

Men Marx torde oroas av en enorm motsägelse. Enligt hans teoretiska modell bestämmer ”den ekonomiska basen” ”överbyggnaden”, och ”avancerade produktivkrafter förändrar oundvikligen en föråldrad överbyggnad”. Men den kinesiska modellen skulle tvinga Marx att helt vända på sina kärnkoncept och därmed hela den marxistiska ideologin, eftersom ”överbyggnaden” i form av ”proletariatets diktatur” under det nuvarande kommunist-kapitalistiska systemet faktiskt är vilar på en ekonomisk ”bas” i form av kapitalism.

Så den stora frågan som återstår är vad som kommer att hända med den här kvarblivna överbyggnaden från den tidigare socialistiska basen. Kommer den att helt elimineras, eller har den verkligen en ”avancerad” natur som oundvikligen kommer att ge upphov till en ny kommunistisk revolution som utplånar den kommunistiska kapitalismen?

Alternativt, om han ska lära av den kinesiska modellen, så kanske Marx får uppdatera sin teori från ”den ekonomiska basen bestämmer överbyggnaden” till ”överbyggnaden bestämmer den ekonomiska basen”. Det här skulle vara en jobbig insikt för Marx, men det skulle även innebära en oundviklig ideologisk kris för Kinesiska kommunistpartiet.

Del tre i serien

Marx vördas fortfarande av Kinesiska kommunistpartiet eftersom han ger politisk legitimitet till den privilegierade röda bourgeoisien, såväl som till modellen med ”proletariatets diktatur”. Paradoxen är att själva den kinesiska modellen är antimarxistisk.

Kommunistpartiets överlevnadstrick är att hålla kvar i marxismens flagga samtidigt som man konsoliderar ett kapitalistiskt system som är raka motsatsen till marxism. Den kinesiska modellen är alltså motsatsen till både marxism och demokrati.

Cheng Xiaonong forskar inom Kinas politik och ekonomi och är baserad i New Jersey i USA. Han har en masterexamen i ekonomi från Renminuniversitetet i Kina en doktorsexamen i sociologi från Princetonuniversitetet i USA. I Kina var Cheng en nära medarbetare till den reformsinnade partiledaren Zhao Ziyang när denne var premiärminister.