Doktor Huang Jiefu, mannen som ska sälja in Pekings mordiska organtransplantationssystem till resten av världen, har haft medvind på sistone.

I oktober rapporterade Beijing Youth Daily att det internationella organdonations- och förvärvningssällskapet ISODP meddelat att man nu välkomnar kinesiska transplantationsläkare som medlemmar. De kan även lägga fram artiklar på konferenser och publicera i medicinska tidskrifter.

Om det stämmer, så kommer det här beslutet i slutet av ett år där vissa västerländska medicinska organisationer har hejat på de ”reformer” inom Kinas transplantationssystem som Huang Jiefu påstås leda.

Huang har uppmuntrats med det filippinska fredspriset Gusi Peace Prize för ”mänskliga rättigheter”, och i november kammade han även hem Wu Jieping Medicine Research Prize.

Organ från fångar

Mitt i de glada tillropen publicerade dock New York Times (NYT) en artikel där man ställde en obekväm fråga. De stora förhoppningarna om att Kinas transplantationssystem ska förändras hänger på det löfte som Huang Jiefu kom med för ett år sedan, nämligen att Kina ska etablera ett system för frivilliga organdonationer som håller internationell standard.

”NYT hade noterat att Kinas organtillgång inte hade sjunkit under det första året med det nya systemet. Hur kunde detta vara möjligt?”

Man ska inte längre använda organ från avrättade fångar – en omskrivning för att man inte längre ska avrätta tusentals dödsdömda fångar och samvetsfångar genom att skära ut organen ur kropparna på dem medan de fortfarande lever.

NYT hade noterat att Kinas organtillgång inte hade sjunkit under det första året med det nya systemet. Hur kunde detta vara möjligt? NYT citerade ett tidigare uttalande från Huang om att fångars organ fortfarande skulle kunna användas om de kom genom ”frivilliga donationer”.

Den 18 november, dagen efter att NYT:s artikel, trädde Huang fram. Han träffade den reporter som hade påtalat detta oroväckande scenario, och gjorde sedan det som han allt som oftast gör: försökte slå blå dunster i ögonen på alla som försöker hänga med i den här frågan.

Huang förnekade att han någonsin hade menat att fångars organ skulle inkluderas i det frivilliga donationssystemet. Hans tidigare ord var bara fria funderingar. Han hade talat ”filosofiskt och teoretiskt”.

Men faktum är att såväl Huang som andra kinesiska transplantationsläkare upprepade gånger sagt att fångars organ ingår i de ”frivilliga” donationerna. Många officiella kinesiska medier har citerat Huang när han har sagt liknande saker under de senaste åren, och varken Huang eller någon annan har protesterat.

”Enligt den kinesiska regimens propaganda är Huang ordförande för ‘kommittén för organdonationer och transplantationer’. Den här kommittén existerar dock bara i kinesiska medier. Den har ingen egen sajt och är inte listad under någon statlig myndighet.”

Att fångars organ är en del av det frivilliga donationssystemet måste ha varit ett godkänt samtalsämne ända fram tills den dag då NYT insåg att matematiken bakom de ”frivilliga” donationerna inte gick ihop.

Enligt den Beijing Youth-reporter som följde med NYT-reportern till mötet med Huang, så hade mötet varken beställts av Huang eller NYT. Det arrangerades av Kinas nationella hälso- och familjeplaneringskommission. Det innebär att någon på högre nivå inom den kinesiska regimen inte gillade artikeln, och hade beordrat Huang att reparera situationen.

Vem är Huang Jiefu, egentligen?

Västerlänningar har en lång historia av att se sina egna önskningar reflekterade i Kina. Det här är en svaghet som Kina länge spelat på med stor expertis. Den 4 december 2014, när Huang Jiefu meddelade att Kina från och med 2015 bara skulle använda frivilligt donerade organ i sitt transplantationssystem, blev han ett kärl för västerlandets önskan att Kina ska sluta använda sitt sjukvårdssystem för att begå brott mot mänskligheten.

Dessa önskningar har levt kvar, trots kalla fakta: Huang har aldrig haft någon makt att genomföra reformer; inga lagar eller förordningar i Kina innehåller något förbud mot att använda organ från avrättade fångar; och det nya systemet med frivilliga donationer har varken en fungerande struktur eller donatorer.

Västerländska medier kallar gärna Huang för ”förre vice hälsoministern”. Glöm den titeln. Som ”förre” vice minister har han ingen makt att offentliggöra några politiska beslut, lagar eller regler.

I den officiella kinesiska ledardatabasen har Huang Jiefu endast en position: biträdande chef för centrala hälsovårdskommittén, som är det organ som har hand hälsan hos de högsta ledarna inom partiet och staten. Den här titeln ger givetvis inte Huang någon befogenhet att göra reformer inom transplantationssystemet, och den har heller aldrig använts i hans offentliga roll.

Enligt den kinesiska regimens propaganda är Huang ordförande för ”kommittén för organdonationer och transplantationer”. Den här kommittén existerar dock bara i kinesiska medier. Den har ingen egen sajt och är inte listad under någon statlig myndighet, inte ens på nationella hälso- och familjeplaneringskommissionens sajt, vilket är det organ som påstås övervaka kommitténs arbete.

I november 2005 meddelade Huang att de flesta transplanterade organ i Kina kommer från avrättade fångar. Sedan dess har han uppfattats som ensamt ansvarig för allt som har med framtagande av organ för donationer i Kina att göra. Emellertid har inte en enda myndighet eller myndighetsföreträdare, varken från partiet eller staten, någonsin godkänt eller öppet ställt sig bakom det som Huang gör.

Faktum är att Huangs påstående från 2005 förnekades två gånger av statliga myndigheter 2006 – först av talespersonen från utrikesdepartementet och sedan för talespersonen från hälsoministeriet, som var Huangs underordnade vid den tiden.

Inget stöd i lagen

När Huang började säga att Kina skulle sluta använda organ från avrättade fångar så hade han inget som helst lagligt stöd för detta.

Kina har tre förordningar när det gäller organtransplantationer.

Interrimsföreskriften från högsta domstolen, högsta åklagarämbetet och flera ministerier från 1984 är det enda direktiv som reglerar hur avrättade fångars organ används. Den här förordningen gäller fortfarande.

En preliminär förordning utfärdades den 28 mars 2006. Varför just då? I början av den månaden avslöjade Epoch Times att Kina ägnar sig åt organstölder från levande falungongutövare, och regimen försökte snabbt svara på den uppkomna situationen. Den 31 mars 2007 ersattes denna preliminära förordning med en ny, som kom från statsrådet.

”Kort sagt: det finns en förordning som tillåter, och ingen som förbjuder, användningen av organ från avrättade fångar.”

Den nya förordningen införde principerna om att organdonationer ska ske av fri vilja och utan någon betalning inblandad. Den slog också fast att donatorerna ska ha ha full beslutsförmåga för att kunna donera. Däremot sägs ingenting om huruvida organ från avrättade fångar får användas.

Den tredje förordningen utfärdades i augusti 2013 av hälso- och familjeplaneringskommissionen. Den förbjuder sjukhus att förvärva och distribuera organ direkt från lokala domstolar, men förbjuder inte användningen av organ från avrättade fångar.

Kort sagt: det finns en förordning som tillåter, och ingen som förbjuder, användningen av organ från avrättade fångar.

Det finns ett annat intressant faktum i sammanhanget: fastän det alltså bara finns en förordning som styr användningen av organ från avrättade fångar, så påstår Huang Jiefu – Kinas ansikte utåt i transplantationsfrågor – att han aldrig har läst den.

En anekdot med några år på nacken kan kasta ljus över den här märkliga situationen. När en talesperson för Kinas utrikesministerium tillfrågades om vilka lagar som förbjöd kinesiska medier att rapportera om den då pågående så kallade jasminrevolutionen, svarade han: ”Göm dig inte bakom lagen”.

Med andra ord: I Kina är lagarna kommunistpartiets verktyg. De är inte avsedda att faktiskt gälla även för kommunistpartiet.

Enligt den logiken behöver inte Huang ens hävda att han har läst lagarna som reglerar organtransplantationer; de är irrelevanta.

Kinas märkliga svar på tortyranklagelser avslöjar partiets historia

Det nya donationssystemet

I intervjun den 18 november sade Huang till Beijing Youth-reportern att de två viktigaste institutionerna inblandade i organdonation – Röda korset och hälso- och familjeplaneringskommissionen – inte koordinerade särskilt bra.

Det var dessa två som tillsammans hade bildat kommittén för organtransplantationer och donationer den 1 mars 2014. Men som vi tidigare konstaterat så är den här plattformen, från vilken Huang får sin förmodade auktoritet att tala om organdonationer, bara en papperskonstruktion. Han sade till reportern att de inte hade haft ett enda möte. Huang sade att han som ordförande kände sig hjälplös och mycket orolig.

Huang avslöjade även en annan detalj: under 2012 etablerades något som kallas ”centret för hantering av donationer av mänskliga organ i Kina”. Det här centret stöddes av statsrådet och hade 16 anställda. Hittills hade centret inte fungerat bra, på grund av dålig koordination och oklarheter kring ansvarsfördelningen mellan Röda korset och hälso- och familjeplaneringskommissionen.

Enligt Huang själv bygger alltså Kinas frivilliga donationssystem på två nyckelorganisationer – en ledningsgrupp och ett exekutivt center – som endera inte koordinerar sitt arbete eller inte arbetar alls.

”I Kina är det undantagslöst de med pengar som kan få nya organ. Det är alltså det här ”rättvisa” systemet som Huang hävdar ska få folk att donera frivilligt.”

För att ett frivilligt donationssystem ska fungera behövs även så klart donatorer. På grund av kulturella tabun är frivilliga organdonationer mycket sällsynta i Kina. Det här är inget som ändras över en natt.

Mellan 2003 och 2009 skedde bara 131 frivilliga organdonationer i Kina, men bara för år 2015 förväntar man sig 2 500. Huang och andra kinesiska läkare förklarar den här plötsliga explosionen i donationer med att man slutat använda organ från avrättade fångar, och att det nya systemet är så ”transparent” och ”rättvist”.

Men att sluta använda organ från fångar innebär bara att läkare, sjukhus och organmäklare tvingas hitta nya källor. Det är svårt att förstå hur det skulle uppmuntra fler människor till att donera sina organ. För den individuella organdonatorn finns det ingen som helst skillnad mellan systemen år 2015, 2014 eller för den delen 2003.

Vidare räknar Huang Jiefu bara med en väntelista på 20 000 personer, trots att 300 000 personer officiellt behöver nya organ i Kina (inofficiellt handlar det snarare om en och en halv miljon). Hur går detta ihop? Jo, dessa 20 000 är de enda som har råd med operationen. I Kina är det undantagslöst de med pengar som kan få nya organ. Det är alltså det här ”rättvisa” systemet som Huang hävdar ska få folk att donera frivilligt.

Huangs riktiga jobb

Fastän det inte finns några bevis för att det frivilliga donationssystemet någonsin har fungerat, så verkar Huang Jiefus PR-insatser funka utmärkt.

I mars 2015 intervjuades han i Hongkongbaserade Phoenix TV, och antydde då ganska så tydligt att regimens utrensade förre säkerhetschef, Zhou Yongkang, hade varit inblandad i organstölder. Den här interventionen i kontroversen kring organstölder i Kina stämmer in på ett mönster som går tillbaka ända till Huangs första uttalanden i november 2005.

”Huang har i tio år kört sitt trolleritrick: han har fått västerländska medier och medicinska organisationer att stirra på de dödsdömda och avrättade fångarna, så att de inte ser elefanten i rummet, de mördade falungongutövarna.”

Huang drar uppmärksamheten till frågan om användningen av dömda och avrättade fångars organ, men undviker att nämna den verkliga källan till de allra flesta organen: frihetsberövade falungongutövare. Under de senaste tio åren har bevisen växt sig allt starkare för att det förekommer massiva organstölder från falungongutövare i Kina: telefonsamtal till läkare som medger att de väljer ut organ från levande falungongutövare, blodprov och noggranna läkarundersökningar exklusivt riktade mot falungongutövare men inga andra fångar i olika arbetsläger, vittnesmål från insiders, och den enorma ökning av organtransplantationer i Kina som följde direkt på att förföljelsen av falungong inleddes.

Och Huang har i tio år kört sitt trolleritrick: han har fått västerländska medier och medicinska organisationer att stirra på de dödsdömda och avrättade fångarna, så att de inte ser elefanten i rummet, de mördade falungongutövarna.

När man ser på hur Kinas frivilliga donationssystem började från ingenting, och nu påstås ha funkat perfekt, finns det bara två möjligheter: endera är det ett mirakel, eller så fanns ett fungerande system som förbättrats i flera år innan det formellt ”etablerades”.

Men det system som nu börjat lovprisas runt om i världen handlar inte om frivilliga donationer. Det handlar om mord och organstölder från samvetsfångar, framför allt falungongutövare.

Åsikter som uttrycks i artikeln är författarens egna och återspeglar inte nödvändigtvis Epoch Times åsikter.

Växande stöd i USA:s kongress för att fördöma Kinas organstölder