Vid en ytlig betraktelse rullar saker på ungefär som väntat. Kinas ekonomi har vuxit snabbt, tack vare en historiskt stor ökning av skuldsättningen i landet. Samtidigt har övergången till en mer konsumtionsdriven ekonomi misslyckats, investeringarna får inte människor att börja köpa alla möjliga olika saker på det sätt som det var tänkt.
Det har tagit ganska lång tid för marknaden att komma till slutsatsen att de centrala planerarna i Peking inte är oövervinnliga, som många tidigare trodde. Nu är inställningen mer negativ trots en ny skjuts för skuldkalaset i början av 2016 med lånefinansierade investeringar vars syfte är att stabilisera ekonomin.
Den australiska investmentbanken Macquarie går dock mot strömmen genom analysen att det råder missförstånd kring Kinas skuldproblem – och påståendet att det finns en outnyttjad potential i den kinesiska ekonomin.
Som en grundval i den analysen säger Macquarie att skuldsättningen inte är problemet: ”Att bara fokusera på skuldsättningen gör att man missar huvudfrågan; skuldsättning i ett statskapitalistiskt system är annorlunda än i en marknadsekonomi”, skriver banken i en rapport.
I Kinas fall innebär ”statskapitalism” att regimen kontrollerar låneflödet genom att äga huvuddelen av banksektorn, liksom de många statliga företagen. Staten bestämmer också bokföringsreglerna och kan därmed styra bankerna till att bara fortsätta att skjuta skulderna framför sig.
Skuldkalaset: Kina gjorde det igen
Kan inte göra om 90-talet ostraffat
I slutet av 1990-talet bröt Kinas banksystem delvis samman och regimen kunde då sopa problemen under mattan genom att skapa ”dåliga banker” eller ”skuggbanker”. Man använde även olika redovisningsknep för att sedan försöka glömma problemet.
I princip skulle regimen kunna göra samma sak igen, men denna gång är det inte troligt att man kan göra det ostraffat. Institute of International Finance skriver i en rapport: ”Likt under krisen 1999 är nu förhoppningen att tillväxten blir så pass hög att skulderna i förhållande till BNP minskas till en hanterbar storlek. Dock, i en miljö med långsam tillväxt och en sjunkande produktivitet, kan en sådan strategi istället leda till ett scenario som liknar det ’förlorade decenniet’ i Japan.”
Minskat utnyttjande av kapaciteten är bara en indikator på att mycket kapital och arbete har slösats bort, och inte kommer att generera särskilt mycket nominell BNP-tillväxt i framtiden, utan att ytterligare öka skulderna.
Det är ännu en sak som har förändrats under de 15 år som gått: Kina har inte längre samma kontroll på spararna som förut. Kinesiska sparare, som är de stora utlånarna i den kinesiska ekonomin, kunde förut mest bara spara pengar på sina bankkonton. Och fastän bankinsättningar fortfarande utgör majoriteten av sparandet, så har kinesiska sparare använt sig av liberaliseringen inom det finansiella systemet för att få ut pengar ur landet.
Också de statligt kontrollerade företagen (som även de kan vara sparare beroende på bransch och företag) har ökat sina investeringar i utlandet vilket bidrar till det totala utflödet från landet, som 2015 uppgick till 676 miljarder dollar. Investmentbanken Macquarie noterar att ”uppbyggnaden av tillgångar i utlandet blivit ett större huvudbry” och att utflödena haft en betydande påverkan på Kinas penningpolitik.
Kinas dåliga lån många gånger större än officiella siffror
Är urbaniseringen lösningen?
På den positiva sidan tar Macquarie upp den fortsatta urbaniseringen samt de ökningar som ändå kan avläsas i produktivitet, konsumtion och tjänster. En nyckelfråga är, enligt Macquarie, att marknaden kan ha missat det faktum att 56 procent av befolkningen nu lever i städer, men att bara 40 procent formellt har blivit registrerade som stadsbor enligt folkbokförings- och registreringssystemet (Hukou).
Rapporten noterar även att Kinas fyra största städer bidrar mindre till landets BNP än såväl London som Tokyo, och att det därför finns en fortsatt potential här. Och medan många betraktare tror att en reformering av Hukou-systemet kommer att frigöra miljontals kineser – så tvivlar andra på den tjänste- och konsumtionsrevolution som Macquarie tror kommer att inträffa bara för att städerna spottar ur sig fler unga med högskoleexamen.
”Antalet akademiker kan inte översättas till den talang som behövs för att omvandla idéer till livskraftiga företag”, skriver Eric Roth, chef för utveckling och tillväxt inom konsultföretaget Mc Kinsey, på sitt företags blogg.
”Kinesiska företag har ett överflöd av strukturer och processer, men lider av en oförmåga att omvandla dessa till mer värdeskapande innovation.”
