Människans uråldriga teknik att stötta upp hus på träpålar när marken sviktar, hotas när städerna perforeras av tunnlar och avloppsledningar. Den moderna infrastrukturen sänker grundvattnet som tidigare hindrade träpålarna från att ruttna. Kalle Bandh jobbar med att rädda kulturhistoriskt viktiga byggnader från att kapsejsa av förruttnelse, med en metod som kan liknas vid titthålskirurgi.
Många hus i svenska städer står på pålar utan att man tänker på det – såsom riksdagshuset i Stockholm och Stora teatern i Göteborg. Man hittar dem främst i kustnära, låglänta områden som en gång i tiden stod under hav. Där består grunden vanligen av marint bildade leror, berättar Kalle Bandh som är avdelningschef på WSP.
– Det är ofta de här gamla fina husen som är i centrala delar av städerna.
Kungliga biblioteket får donation på 450 000
Tekniken med träpålar är egentligen väldigt bra, säger Bandh. Människor har sedan urminnes tider förstärkt mark med trä. Venedig och Amsterdam är bara två exempel på städer som vilar helt på träpålar. Men för att träet ska vara hållbart måste det stå under vatten, annars riskerar det att ruttna sönder. Med rätt omständigheter kan träpålarna stå pall genom flera århundraden.
Många orsaker
Landhöjning kan orsaka lägre grundvattennivåer och blottlägga delar av träet, men framförallt är det stora infrastrukturprojekt som hotar de gamla grunderna. Tunnlar och ledningar perforerar marken, och i och med det riskerar jorden att dräneras.
Man visste när man grundlade husen att pålarna måste stå under vatten, så man grävde djupa diken ned i leran. Lera är ett tätt material som håller vattnet på plats.
– På den tiden hade man inte grävmaskiner, utan det blev ett riktigt tungt arbete med häst och vagn och att gräva för hand. Därför grävde man inte mer än nödvändigt. Man grävde så att man kom ned till grundvattnet, och slog träpålar i botten på de här dikena.
Kalle Bandh, avdelningschef på WSP. (Foto: WSP)
Många i de följande generationerna av hantverkare och stadsplanerare kände säkert till att man inte ska leda bort vattnet från de här husen. Men så kommer det alltid människor som har mer fokus på sitt eget, säger Bandh, som vill dra en ledning eller liknande.
– Kunskaper kan gå förlorade rätt fort. Eller kunskap kanske finns, men inte just hos dem som lägger ledningar för stunden, och så vidare, och så riskerar man att dränera av husen.
En annan kritisk förändring var att man började hårdföra alla ytor i städerna. När man började asfaltera ledde man ned allt regnvatten som kom på gator och trottoarer ned i brunnar och ledningar så att det rann bort – vatten som tidigare fyllt på i grundläggningarna.
Men det var inte förrän man hade byggt ut tunnelbanenäten i städerna som man på 80-talet började utveckla olika metoder för att förstärka grundpålarna. På WSP utvecklade man en teknik där man blandar den svällande leran bentonit som tätar till och borater för att skydda träet mot bakterier och svampar.
Innan det gått för långt
Tekniken används innan problemen har gått för långt, så att det fortfarande är värt att bevara träpålarna. Ingreppet görs nästan kirurgiskt, utan att man behöver utrymma fastigheten. Efter att ha borrat små hål i grundmuren lägger man blandningen omkring träpålarna.
Skyddar man inte grundläggningarna så ruttnar träpålarna så småningom. Med tiden tvingas man att göra en mycket större operation och grundförstärka med stålpålar och betong. Förutom att stål och betong har en mycket större klimatpåverkan än trä är det tveksamt hur länge sådana moderna konstruktioner håller.
– Träpålar som man byggde för flera hundra år sedan står sig väldigt bra över tid. Det finns de som förespråkar stålrörspålar för att lösa problemen, men vad vet vi om hur länge de klarar sig? Hur lång tid tar det innan de rostar av? För de rostar i ungefär samma zon under huset, det vi kallar skvalpzonen där grundvattnet står.
– Man tror att man kommer in och löser saker med modern teknik, men tittar man lite mer långsiktigt på det så får vi väl se om 100 år hur det faller ut, tänker jag.
Riksdagshuset i Stockholm, grundläggningen 1898. Under grundläggningsarbetena bortschaktades 37 000 kubikmeter massor och för grundläggningen användes över 9000 ekpålar.
Ibland försöker man att på konstgjord väg att hålla uppe vattennivån för att slippa skvalpzonen, men enligt Bandh misslyckas det nästan alltid. Infiltrationssystem för ofta ned näringsrikt vatten i grundläggningen och då får det motsatt verkan. Och avancerade system med vattenreglering fungerar sällan över tid. De kräver att man övervakar, mäter och kontrollerar att de fungerar, men så säljs huset och anläggningen faller i glömska. Många fastighetsägare känner inte ens till att deras hus står på träpålar.
Kalle Bandh tycker personligen att den mest intressanta delen av jobbet är själva skadeutredningen. Det är som ett detektivarbete att förstå varför problem har uppstått i ett specifikt hus och hur man på bästa sätt rättar till det.
– I något fall växer det stora träd utanför huset, vars rötter har gått ned i det här diket och tagit allt grundvatten, och de är orsaken till problemet.
Det handlar om att läsa sprickbild och lutningar och se hur skadan egentligen ser ut. Man följer sättningsrörelser över tid och ser hur snabbt huset sjunker i olika hörn. En viktig del är vattenprovet som kan avslöja om avloppet läcker.
– Det är allvarligt, läcker avloppsvatten ut under källargolv så landar det oftast i lerdikena. Det innehåller en massa bakterier och näringsämnen och kanske en vattenomsättning som är lite syresatt. Då ruttnar grundläggningarna mycket fortare.
Kinesiska kopior – nu även av världsarkitekturen
I Göteborg där Bandh bor håller man för närvarande på att planera för Västlänken. En stor del av centrala Göteborg vilar på runt 20 meter långa pålar av gran och fur.
– Det finns ju väldigt stora farhågor för hur man ska kunna bygga den här enorma järnvägstunneln under Göteborg, utan att man påverkar grundvattennivåerna, säger Kalle Bandh.
