Kinesiska försäkringskonsortiet Anbangs beslut att dra tillbaka sitt bud på 14 miljarder dollar på Starwood Hotels (som bland annat äger Sheraton), väcker frågor. Hur ser Anbangs affärsmodell ut, varifrån kommer finansieringen och hur är deras relation till Kinesiska kommunistpartiet?

Förra veckan avslöjade en insatt källa för Financial Times, att Anbang inte hade lyckats visa att man hade den finansiering som krävdes för det kontantbud man lagt.

Starwood har meddelat att man var övertygade om att Anbang hade finansieringen klar. Men medan Marriott sannolikt förberedde fortsatt budgivning, var det oklart om Anbangkonsortiet, som även omfattar riskkapitalbolagen J.C. Flowers och Primavera Capital, skulle kunna finansiera en fortsatt budgivning.

Kringgick tillsynsmyndigheterna

Informationen som kommer från Kina visar på en annan och mer tilltrasslad situation.

Kinas tillsynsmyndighet för försäkringar övervägde att stoppa Anbangs förvärv av Starwood, på grund av regler om att inhemska försäkringsbolag inte får ha mer än 15 procent av sina tillgångar i utländska investeringar.

Anbang har redan en hel lista med utländska tillgångar. Man äger utländska försäkringsbolag som amerikanska Fidelity & Guaranty Life, belgiska Fidea, och Sydkoreanska Tongyang Life Insurance. Förra året förvärvade man Waldorf-Astoria Hotel i New York för 2 miljarder dollar.

Tillsynsmyndigheten ser endast till försäkringskapitalet som underlag för att räkna ut det utländska innehavet, och Anbangs försäkringstillgångar är förhållandevis små. Av de 293 miljarder dollar i tillgångar man hade 2014, låg bara 50,8 miljarder dollar i egendoms-, olycks- och livförsäkringar, vilket skulle sätta ett tak för utländska tillgångar på 7,7 miljarder dollar.

Men det är något som inte stämmer.

Regelproblemen verkar vara en ursäkt, för det har aldrig tidigare varit ett problem för Angbangs ordförande Wu Xiaohui. Hans fru är nämligen barnbarn till den före detta ledaren för det kinesiska kommunistiska partiets Deng Xiaoping, och Anbang anställer gärna före detta partitjänstemän.

En kinesisk investeringsbank har sagt att Anbang medvetet fifflat med registreringen av aktieägare för att kringgå ägarregler för försäkringsbolag, enligt den kinesiska affärstidskriften Caixin. Enligt reglerna får en ensam investerare inte äga mer än 20 procent av ett försäkringsbolag.

Caixins undersökning visade att 39 av Anbangs investerare är udda aktörer som bilhandlare, fastighetsbolag och gruvbolag, som i många fall delade samma postadress, och många av dem hade kopplingar till Wu. De flesta av investerarna köpte sina andelar 2014 och tillsammans bidrog de med 50 miljarder dollar till företaget.

Man kan också se en trend där statliga investerare trappar ner sitt ägande, som till exempel i fallet med SAIC Motor Corp. och Sinopec, som minskade sina ägarnivåer från 20 procent till 1,2 procent respektive 0,5 procent.

När Anbang höjde sitt anbud på Starwood till 82,76 dollar per aktie, sade Wu till kinesisk media att man hade runt 1 biljon yuan att röra sig med, vilket signalerade att Anbangs globala ambitioner var långt ifrån mättade.

Men med tanke på att företaget tidigare kunnat skaka av sig statliga regleringar lätt, hur kom det sig att tillsynsmyndigheten plötsligt kunde förhindra Anbangs utländska investeringar den här gången?

En otydlig affärsmodell?

Anbang har tagit marknadsandelar från konkurrenter genom att erbjuda den högsta avkastningen till sina försäkringstagare.

Den största delen av Anbangs premieintäkter kommer från försäljning av så kallade generella försäkringsbrev, det är en kombination av ersättning vid dödsfall och en livränta som garanterar ersättning under en försäkringstagarens liv. En annan orsak till företagets senaste framgång är de populära förmögenhetsförvaltningsprodukterna som erbjuder hög avkastning med korta löptider.

Det här är inte något ovanligt, då många kinesiska försäkringsbolag använder liknande produkter, men det är inte många som kan matcha Anbangs löften om avkastning. Det som är märkligt är Anbangs investeringsmodell, som avviker från de flesta andra försäkringsbolags.

Försäkringsbolag brukar vanligtvis hålla sig till låg risk, mycket likvida finansiella tillgångar, såsom statsobligationer och företagsobligationer med hög kreditvärdighet. Försäkringsbolag vill varje pris värna om sitt kapital (vilket är själva definitionen av ”försäkra”), och då utbetalningar vid dödsfall och naturkatastrofer är oförutsägbara säkrar utgivandet av exempelvis obligationer med fast avkastning ett stabilt och säkert kassainflöde. En stor utmaning som många försäkringsbolag har är att få kassaflödena att balansera, det vill säga att täcka utbetalningar med inbetalningar.

Men Anbang har totalt vänt upp och ner på den här modellen. Deras tillgångar är banker, hotell och företag, och långsiktiga investeringar. Trots att de har mycket högre avkastning än vad man får på obligationer, så är de icke likvida och ekonomiskt instabila.

Därför kanske Anbang inte har så många andra val än att ge järnet. Försäkringstagarna måste få betalt, eftersom förmögenhetsförvaltningsprodukternas genomsnittliga avkastning ligger på 7 procent, och deras mäklare måste få betalt. Bolagets trassliga nät av ägare, som är utspridda över hela Kina, vill också ha avkastning på sitt kapital.

Anbang beslut att dra sig ur kan handla om att tillsynsmyndigheten gick in och drog i handbromsen å försäkringsägarnas vägnar. Eller så kan det vara kommunistpartipolitik, då företagets vd:ar är före detta partitjänstemän. Med tanke på företagets kometkarriär är det tydligt att Anbang hela tiden haft Peking i ryggen.

Men det är ett flyktigt stöd som lika snabbt kan vända, beroende på om Anbangs chefer finns i Xi Jinpings läger eller inte.

Mer klarhet kommer vi att få snart, när vi ser hur snabbt och effektivt Anbang klarar av att placera sitt kapital på ”en biljon yuan” framöver.

China Beige Book: Avmattningen syns för första gången på arbetsmarknaden

Därför kommer Kinas inhemska konsumtion inte i gång