Förföljelsen av falungong i Kina är fortfarande tämligen okänd. Utövarna av den andliga metoden har haft svårt att nå ut med sitt budskap under de 17 år som förföljelsen pågått. Men nu börjar detta förändras, i takt med att kommunistpartiets nya ledning visar tecken på att vilja lägga förföljelsen bakom sig.

När demokratiprotesterna rasade i Kina 1989 hade Wang Youqun precis börjat på sin doktorsavhandling om den teoretiska klyftan mellan Titos Jugoslavien och Sovjetunionen.

80-talet var ett årtionde av relativ frihet i Kina – kulturrevolutionen var över, landet höll på att byggas upp igen, och folk tänkte själva över vilket slags land de ville ha. Samtidigt var det svårt att ignorera de sociala och politiska problem som orsakades av en korrupt kommunistpartielit.

Precis som de idealistiska studenterna på Himmelska fridens torg ville Wang göra något åt den svåra korruptionen i Kina. Men han höll låg profil och beslöt att ta striden inifrån: genom att arbeta för kommunistpartiets interna disciplinkommission.

VIDEO: Falungongutövare i Kina dödas för sina organ

Han blev så småningom den mäktige Wei Jianxings högra hand. Wei ledde partiets interna utredningsenhet, och satt i politbyråns ständiga utskott, som är partiets högsta ledning. Wang följde med Wei till hemliga möten och skrev hans tal.

Under 90-talet började Wang också utöva olika traditionella kinesiska qigongmetoder, som upplevde ett stort uppsving över hela landet vid den tiden. 1995 började han utöva falungong, som snabbt höll på att bli den populäraste qigongmetoden. Folk attraherades av metodens moraliska budskap, såväl som den förbättrade hälsa som många av dess utövare kunde vittna om.

Wang kunde vid den tiden aldrig ana att falungong snart skulle bli föremål för förföljelse, och utses till partiets främsta fiende.

Innan årtiondet var över hade Wang blivit av med sin priviligierade position, förödmjukats inför sina kollegor, suttit i isoleringscell och utsatts för stenhårda förhör.

Frågan han nu ställer – 24 år efter att falungong först lärdes ut till allmänheten, den 13 maj 1992, och 17 år efter att förföljelsen började – är denna: Kommer det en tredje akt i dramat? – en akt där metoden börjar utövas fritt igen i Kina, och de tiotals miljoner utövare som har hållit fast vid sin tro får upprättelse?

Det politiska är personligt

Falungong är en traditionell kinesisk metod för självkultivering. Termen syftar på att förändra sig själv genom moralisk disciplin och särskilda meditativa övningar. Utövarna av falungong försöker följa principerna sanning, godhet och tålamod i det dagliga livet, och betraktar de svårigheter som drabbar dem som möjligheter till inre utveckling. Metoden innefattar fem enkla och stillsamma fysiska övningar.

Sedan den 20 juli 1999 har Kinesiska kommunistpartiet drivit en ihärdig kampanj för att utplåna metoden. Det har dock visat sig mycket svårare än man först förväntade sig. Ordern kom från den dåvarande högste ledaren Jiang Zemin, som tycks ha känt sig personligt förolämpad och kränkt av falungong. ”Kan det verkligen vara så att vi kommunistpartimedlemmar, beväpnade med marxism, materialism och ateism, inte kan besegra de där falungong-grejerna?” skrev han i ett brev som han skickade till kommunistpartiets medlemmar.

Det här drog igång den största säkerhetsmobiliseringen och människorättskatastrofen i Kina sedan Maos dagar. Precis som i en klassisk maoistisk massrörelse dränktes i stort sett hela samhället i propaganda mot falungong, och folk förväntades ta ställning offentligt. Elever fick skriva på ett papper där metoden pekades ut som en ”avvikande religion” redan på första skoldagen. Utövare isolerades, fördömdes, fängslades och torterades.

Partiets toppledare och befattningshavare, till och med före detta befattningshavare, skulle också med på tåget. Många hade familjemedlemmar eller släktingar som utövade, och de blev nu plötsligt statens fiender över en natt.

VIDEO: Håller det här på att förinta Kinas regim?

Det här är anledningen till att många falungong-utövare ser på kampanjen mot dem som ett slags andra kulturrevolution. Den massrörelsen är välkänd och förstådd i både Kina och utlandet, men det är inte förföljelsen av falungong. Kampanjens offer befinner sig fortfarande i skuggorna, eftersom de fortfarande ses som fienden.

Partiet fortsätter att behandla falungong-utövare som parias i Kina, och den här officiella attityden har läckt in i hur historien om falungong berättas – eller rättare sagt inte berättas – i väst.

Många som har som yrke att studera Kina vet lite eller inget om sådana som Wang Youqun och deras historier, och därför ser de ofta inte betydelsen av kampanjen mot falungong, och missar vilket allvarligt socialt och moraliskt fenomen som falungong-utövarna i dagens Kina utgör.

Wang tycks åtminstone ha lyckats göra sin röst hörd.

Under nästan ett årtionde skrev han brev till pensionerade partikadrer och partiledare där han försvarade falungong, förklarade sin egen oskuld och fördömde den makthungrige Jiang Zemin. Han skrev dessa brev under nio år efter att förföljelsen börjat, från en lägenhet i Peking som staten försåg honom med. Wang menar att det förbluffande överseende som förföljelseapparaten hade med honom berodde på att han stod under den mäktige Wei Jianxings beskydd.

”Partiet fortsätter att behandla falungong-utövare som parias i Kina, och den här officiella attityden har läckt in i hur historien om falungong berättas – eller rättare sagt inte berättas – i väst.”

Förutom att han ledde partiets disciplinorgan, så satt Wei även i ett utskott som granskade säkerhetsapparaten. 1998 gav Wang personligen ett brev till Wei, när de åt lunch tillsammans. Det handlade om falungongs positiva effekter, och innehöll en begäran om att han skulle göra något åt det oroande tryck som partiets ideologiska hökar hade börjat sätta på falungong-utövarna.

Wang var den första partimedlemmen som uteslöts på grund av sina kopplingar till falungong.

– Alla arbetsenheter på central nivå i Peking hade ett möte, där man läste upp mitt namn, berättar han.

Det här är en klassisk teknik inom kommunistisk politisk kamp, där enskilda partimedlemmar som anses ha avvikit pekas ut som ”negativa exempel”.

Wang frihetsberövades i fyra månader, bevakades dygnet runt och utsattes för rena förhörsmaraton. 2008, efter att han skrivit ett brev för mycket, dömdes han för att ha ”använt en heterodox religiös organisation för att underminera upprätthållandet av lagen” till fyra års fängelse. Innan han faktiskt sattes i Qincheng-fängelset i Peking hade han redan suttit frihetsberövad mer än 530 dagar.

I New York, där han vistats sedan början av 2015, fortsätter han sin brevkampanj. Han skickar brev till pensionerade kadrer och talar till partiets ledare Xi Jinping i detaljerade ledarartiklar.

Wang menar att hans fall tydligt visar hur viktigt det personliga elementet är i kinesisk politik. Det faktum att hans beskyddare kunde skydda honom från det värsta i en av partiets allra brutalaste politiska kampanjer visar på personernas stora betydelse när det gäller att avgöra hur beslut formuleras och genomförs.

– Kina är ett samhälle med ”människostyre”, inte lagstyre, sade Wang.

Det är vanligt att västerländska forskare betonar det institutionaliserade draget i förföljelsen av falungong, och hur den har fortsatt under tre ledare – Jiang Zemin, Hu Jintao, och nu Xi Jinping – men för Wang är det viktigt att man inser betydelsen av det personliga:

– Det är Jiang Zemin som är kärnan i det hela. Det var inte många andra som hade några dåliga tankar om falungong.

Och det är just detta som han hoppas kommer att bli en spricka i kommunistpartiets rustning, och öppna för möjligheten till verklig förändring.

Städning i partiet

Det finns faktiskt redan tecken på förändring. Medan många observatörer har fokuserat på hur repressionen trappats upp på många olika områden i Kina sedan Xi Jinping kom till makten 2012, så har förändringarna bakom kulisserna i de delar av den kinesiska politiska apparaten som berör förföljelsen av falungong varit enorma.

Det började med gripandena och åtalen mot Zhou Yongkang och Bo Xilai, den förre säkerhetsbossen och hans tilltänkta efterträdare, som ägde rum mellan 2012 och 2015. Att dessa personer skulle gripas och dömas till fängelse – särskilt Zhou – hade allmänt ansetts som otänkbart, fram tills dess att det faktiskt hände.

Zhou var utan tvekan en av Kinas mäktigaste män, kanske till och med mäktigare än den högste ledaren, eftersom han hade oinskränkt kontroll över säkerhetsapparaten, vars budget överstiger de väpnade styrkornas, och vars makt hade tillåtits växa okontrollerat under mer än ett årtionde.

Både Bo och Zhou avancerade inom partiet tack vare sin beskyddare Jiang Zemin, och båda två genomförde ivrigt hans anti-falungongpolitik innan Jiang tog in dem i centralregeringen som belöning.

I Sichuanprovinsen talade exempelvis Zhou under sin tid som partisekreterare regelbundet om behovet av att alla myndigheter deltog i ”kampen mot falungong”.

Enligt den respekterade kinesiska journalisten Jiang Weiping, som hamnade i fängelse på grund av sin biografi över Bo Xilai, så fick Bo höra av Jiang Zemin: ”Du måste visa din hårdhet i hur du hanterar falungong… det kommer att bli ditt politiska kapital.”

Arbetslägersystemet, ett av de viktigaste verktygen för att hålla falungong-utövare bakom lås och bom, avskaffades också i slutet av 2013. Den här apparaten var det mest bekväma sättet att förfölja falungong på, och kinesiska medier rapporterade vid den tiden om ett enormt internt motstånd mot avskaffandet, just för att det fanns så många falungong-utövare i lägren. (Sedan dess har många av dem hamnat i andra typer av informella förvar, men det är en annan historia.)

Xi Jinping antyder förändring i falungong-frågan

Till och med Li Dongsheng, chefen för 610-byrån – det hemliga topporgan som skapades för att övervaka och koordinera kampanjen mot falungong – har rensats ut. Innan Lis fall var det ovanligt att hans titel som chef för 610-byrån nämndes offentligt, utan man refererade i stället till honom med hans officiella titel, viceminister för offentlig säkerhet. Men när det från officiellt håll meddelades att han rensats ut var det just hans 610-titel som nämndes först.

– Jag tror att det finns en genuin tveksamhet kring vad alltsammans betyder, men det ser ut som om det finns utrymme för möjligheten till en politisk kursändring, sade sociologen Andrew Junker på University of Chicago, som skriver en bok om falungong.

Han tillade att utvecklingen är ”väldigt egendomlig, och beslut skulle potentiellt kunna leda till en reformrörelse runt falungong-politiken”.

– Vad betyder det att Li Dongsheng avsattes? Är det ett sammanträffande? Är det en falangstrid, eller handlar det också om falungong? Det är åtminstone mångtydigt, vilket lämnar utrymme för tolkningar.

I ett annat dunkelt drag har Zhou Yongkang till och med beskyllts för organstölder från fångar, en fråga som kopplats till förföljelsen av falungong.

I en intervju med Pekingvänliga Phoenix Television 2015 sade Huang Jiefu, talesperson för Kinas transplantationssystem:
– Det är alltför tydligt. Alla känner till den stora tigern. Zhou Yongkang är den stora tigern; Zhou var sekreterare för det politisk-rättsliga systemet, medlem av politbyråns ständiga utskott… Så angående frågan om var organen från avrättade fångar kommer ifrån, är det inte väldigt tydligt?

Han tillade, angående organtransplantationsindustrin: ”Det blev smutsigt. Det blev dunkelt och oöverblickbart. Det blev ett extremt känsligt, extremt komplicerat område, i princip ett förbjudet område.”

”Alla känner till den stora tigern. Zhou Yongkang är den stora tigern… Så angående frågan om var organen från avrättade fångar kommer ifrån, är det inte väldigt tydligt?”

– Huang Jiefu, kinesiska regimens talesman i transplantationsfrågor

Huang nämnde definitivt inte falungong. Men att han explicit skyllde på Zhou, om än i förtäckta ordalag, var något mycket ovanligt. Det öppnar för möjligheten att kommunistpartiet, om det tvingas till det, kommer att skylla brotten på Zhou och hans hejdukar.

Offentliga löften om att sluta använda avrättade fångars organ för transplantationer, samt ändringar som meddelades nyligen gällande hur militärsjukhus drivs (militärsjukhus tros vara de viktigaste platserna för organstölderna) är två andra indikationer på att en upprensning och mörkläggning av organstölderna från falungong kan vara på väg.

Anklagelserna om systematiska organstölder på industriell skala har, sedan de framkom, varit de mest extrema, svårsmälta och potentiellt destabiliserande punkterna i den långa anklagelseakten mot partiet när det gäller förföljelsen av falungong. Om det avslöjades att ett storskaligt medicinskt folkmord ägt rum skulle det kunna få enorma återverkningar för kommunistpartiets legitimitet, både i och utanför Kina.

I blickfånget

Under det senaste året eller så har historien om falungong fått mer seriös uppmärksamhet än någon gång under den tid som förflutit sedan förföljelsen inleddes 1999. Framför allt har bevisen på att organstölder i enorm skala faktiskt förekommer börjat nå ut till en internationell publik.

Det tydligaste tecknet på en långsamt växande internationell acceptans för att brottet är verkligt är det stora antalet utmärkelser och erkännanden som dokumentären ”Human Harvest” av kanadensaren Leon Lee fått det senaste året. Bland annat har den belönats med AIB award och Peabody Award, vilket ofta beskrivs som tv-mediets motsvarighet till Pulitzerpriset.

Domarpanelen, som måste vara enhällig i sitt beslut, skrev bland annat om filmen att den var en ”exposé över ett högst lukrativt, monstruöst system för att med tvång ta människors organ”.

Lee själv kommenterade filmen och dess genomslag så här:

– Allt eftersom falungong-utövare har berättat sina historier på olika sätt, har folk lärt känna förföljelsen, och även börjat motsätta sig den, med fredliga medel.

Lee är bara en av flera nya röster som berättar om brotten mot falungong-utövare på ett sätt som en beläst, västerländsk publik kan ta till sig.

Många av utövarna, som kommit som flyktingar till västländer, växte upp i Kina, och precis som många av de kinesiska demokratiaktivisterna från en tidigare generation har de emellanåt kommunicerat på sätt som inte har gått hem i den nya omgivningen.

Dessutom, eftersom falungong inte är någon institution – det finns inga medlemskap, ingen ekonomi och ingen central organisation – så saknas det en formell PR-apparat. I stället är det volontärer, enskilda eller i olika sammanslutningar, som fått försöka lobba politiker, sammanställa nyhetsuppdateringar, hålla event eller tala med reportrar.

VIDEO: Förföljelsen av falungong i Kina

Men när falungong-utövaren Anastasia Lin blev Miss World Kanada i maj 2015 fick metoden plötsligt en helt annan profil internationellt.

Lin försökte delta i Miss World-finalen som hölls i Sanya i Kina, men vägrades visum, vilket ledde till en internationell mediastorm. I intervjuer, tal och framträdanden i pratshower blev Lin, som är född i Kina men uppvuxen i Kanada, en nytt och annorlunda ansikte utåt för falungong.

Lin är ingen talesperson för falungong, och ingen expert, men den märkliga historien runt henne gjorde att hon fick mycket uppmärksamhet. Hon var med i dussintals stora medier, bland annat på förstasidan på New York Times. Hon beskrevs som ”karismatisk, smart och van vid media… en PR-mardröm för Peking”.

I en intervju nyligen sade Lin att hon i sina möten med journalister och forskare stötte på en allmän brist på kunskap om falungong. Somliga visste inte att falungong inte har någon formell organisationsstruktur, eller ens vilka dess grundprinciper är.

– Det är inte deras fel. Utövare har inte direkt drivit någon strålande PR-kampanj. Det är okej att inte veta; låt oss lära känna varandra nu, sade hon.

Många kinesiska utövare kom till västerlandet som flyktingar och de ”använder väldigt kinesiska metoder”, sade Lin. ”Det funkar inte här. Självklart finns det många västerlänningar som utövar falungong också, ”men de har heltidsjobb. De ägnar inte hela dagarna åt det här.”

”[Anastasia Lin] beskrevs som ‘karismatisk, smart och van vid media… en PR-mardröm för Peking’.”

Lin sade ändå att hon hade hört av vänner att falungongs offentliga image hade förändrats nu, och att folk verkar mer bekanta med metoden efter debaclet kring skönhetstävlingen. Lin är den mest välkända falungong-utövare som verkligen lyckats bli ”mainstream”, och hennes passionerade, sprudlande men ändå seriösa personlighet har ruckat på en del fördomar om falungong.

Minskad blodtörst

I slutänden är det ju dock vad som händer i Kina som är av störst betydelse för falungongs ställning i världen. Och där framträder som sagt en kluven bild.

Under de senaste åren har ett stort antal utövare i Kina lämnat in brottsanmälningar mot Jiang Zemin, där man beskrivit hur den förföljelse han satte igång har lett till att utövare utblottats ekonomiskt, torterats och dödats. I nordöstra Kina, som är något av förföljelsens epicentrum, har svaret på dessa anmälningar ofta varit brutalt.

I september i fjol knuffade polisen ner falungong-utövaren Wu Donghui för en trappa på hennes arbetsplats, och utpressade senare hennes far på motsvarande nästan 20 000 kronor (ungefär en fjärdedels genomsnittlig årslön för en arbetare i en kinesisk stad). Skälet var just att hon lämnat in en anmälan mot Jiang Zemin.

I januari greps och torterades Chen Jing i Jiamusi, en stad på gränsen till Sibirien. Torterarna böjde henne bakåt och band ihop hennes händer och fötter. Sedan hissade de upp henne i ett rör i taket.

Den här brutala tortyren upprepades flera gånger, i ett försök att få henne att ange medutövare. En polis bröt sedan alla fingrarna på hennes ena hand, enligt minghui.org, en sajt som samlar förstahandsinformation om förföljelsen i Kina.

Men de här händelserna bör ställas mot vad som till exempel hände Sheng Xiaoyun, svärmor till youtube-kändisen Ben Hedges, vars program om en västerlännings syn på Kina är ett mycket populärt program på kanalen NTD Television.

Sheng, som också greps i norra Kina, varken misshandlades eller torterades. I stället satt hon tio dagar i polisförvar, i vad som närmast verkade vara en formalitet, efter att ha lämnat in en anmälan mot Jiang Zemin. Hon tilläts göra falungong-övningarna och recitera falungong-litteratur medan hon satt i förvaret. När hon släpptes lämnades till och med hennes konfiskerade dator tillbaka.

– Polisen behandlar falungong-utövare bättre nuförtiden, sade hon.

– De vet att utövarna är bra människor som har blivit felaktigt anklagade. Ibland försöker de inte stoppa en när man berättar sanningen om falungong. Det finns poliser som vet hur det ligger till.

Andra har kunnat lämna in sina anmälningar mot Jiang Zemin utan att bli trakasserade. För ett årtionde sedan hade ett sådant agerande varit som att underteckna sin egen dödsdom.

– Partitoppen har inte riktigt etablerat något klar policy för att förhindra det här, säger Xia Yiyang på Human Rights Law Foundation. Det förklarar varför folk har behandlats så olika.

Bestraffandet av kadrer som varit involverade i förföljelsen är ett ännu tydligare tecken på förändring.

– Även om det inte handlar om någon förändrad policy, så råder det under Xi Jinping inte längre straffrihet för tjänstemän som är del av kommandokedjan när det gäller förföljelsen av falungong, sade Xia.

Tidigare fick de här kadrerna göra i princip vad de ville, eftersom man prioriterade förföljelsen, inte en god förvaltning.

– Nu är huvudpersonerna i den här kommandokedjan inte längre beskyddade. Det är en stor förändring.

Självklart har den officiella policyn när det gäller falungong inte förändrats. Och utövarna varken hoppas på eller väntar sig någon ”pingfan”, det kinesiska begreppet för politisk rehabilitering. Den här termen anses för övrigt problematisk, eftersom den indirekt ger kommunistpartiet makten att besluta vilka grupper som är legitima och inte.

I stället tror falungong-utövarna att de inte kommer att få upprättelse förrän kommunistpartiet har kollapsat.

Samtidigt som de är involverade i ett försök att hjälpa det kinesiska folket att förbereda sig för den här möjligheten uppmuntrar man Xi Jinping att driva på den här processen och därmed säkra sin plats i historien.

GRANSKNING: Dödens Sjukhus

Ett Kina efter förföljelsen

Falungong-utövare har sedan 2005 arbetat på ett projekt för att fredligt underminera själva grunden för partiets styre: stödet för Kinesiska kommunistpartiet bland kineserna. Det här var falungongs svar, när det omkring 2004 stod klart att det var omöjligt att samexistera fredligt med regimen i Kina.

Den mest konkreta artikulationen av det här är ”tuidang”-rörelsen. Tuidang betyder ”lämna partiet”, och rörelsen uppmanar alla kineser att privat ta ställning mot regimen genom att officiellt ta avstånd från kommunistpartiet och dess underorganisationer. Tuidang-centret, vars databas finns på servrar som tillhör Epoch Times kinesiskspråkiga utgåva, har hittills registrerat över 200 miljoner utträden. Det är inte bara formella partimedlemmar som kan ta avstånd genom att avsäga sig sitt medlemskap, utan alla kineser.

– Det är inte en politisk rörelse där vi vill att folk går ut på gatan och demonstrerar. Det handlar om att bryta med åratal av indoktrinering som de växt upp med under kommunistpartiet, att befria sig från partiet, sade David Tompkins, talesman för organisationen.

– Tuidang är en vision av ett nytt Kina som kineserna kan ha, och en ny framtid, faktiskt, men utan kommunistpartiet, tillade han.

Ända sedan falungong 1999 tog ställning mot den smygande repressionen hade metodens utövare, utan att själva mena det, agerat på ett sätt som förnekade partiets grundsatser om att partiet ska kontrollera allt i Kina.

Som professor David Palmer skriver i sin bok ”Qigong fever”: ”Falungong visade bilden av en kraftfull alternativ ordning, som kunde mobilisera massorna, och som inte fruktade kommunistpartiet.”

I april 1999, tre månader innan förföljelsen bröt loss officiellt, hade 10 000 falungong-utövare samlats i Peking i närheten av partihögkvarteret Zhongnanhai för att be om att få utöva sin metod i säkerhet, och med lagens skydd.

”Ingen tror på marxism längre. Ingen tror på partiet. Folk bevakar bara sina egna intressen.”

– Wang Youqun, tidigare kinesisk partitjänsteman

Palmer skriver: ”Fram tills idag utövas politisk makt i Kina bara delvis genom ett maskineri av kontroll och repression, och mer genom den subjektiva uppfattningen och själva skräcken för dess makt. Att stärka den här bilden, genom propaganda och spektakulära maktdemonstrationer, är därmed av yttersta vikt. Zhongnanhai-demonstrationen hotade att upplösa folkets skräck och överföra symbolisk makt till falungong.”

Visionen av upprättelse för falungong är inte någon sentimental önskan om att återupptas i partiets famn, vilket till och med några av de mest hårdföra demokratiaktivisterna i tidigare generationer hoppats på. Falungong-utövarna menar att det inte kan ske någon försoning med partiet. Enda vägen är ett nytt Kina, utan partiet.

Med tanke på Kinas ekonomiska problem, som somliga beskriver i kristermer, och den svåra splittringen inom kommunistpartiet, så tycks potentialen för verklig förändring finnas – och falungong-utövarna är redo för det.

Wang Youqun, som interagerar med högt uppsatta partitjänstemän, känner att falungong-utövarnas ståndaktiga motstånd har gjort djupt intryck på många inom regimen under de senaste 17 åren.

Deras stora offer för sin tro är en skarp kontrast till självbevarelsen och materialismen hos kinesiska befattningshavare.

– Ingen tror på marxism längre. Ingen tror på partiet. Folk bevakar bara sina egna intressen, sade Wang.

Tanken på att förföljelsen inte längre är politiskt fashionabel, eller att den rentav kommer att upphöra, skrämmer somliga inom säkerhetsapparaten. De vill veta vartåt vinden blåser, och Xi Jinpings utrensningar av andra som har förföljt falungong har inte direkt lugnat dem.

– Det här är ett totalitärt system, med centraliserad kontroll och övervakning. Inom varje sektor är den styrande tjänstemannens makt total. Men så snart som den i toppen byts ut kan allt förändras. Om Jiang Zemin dör kan förföljelsepolitiken förändras totalt, sade Wang.