Kina har ett mycket stort skatteuttag, men vad får man ut av det? Finansprofessorn Chen Zhiwu gör här en jämförelse med den amerikanska ekonomin för att illustrera hur Kinas enorma statsapparat varken gynnar medborgarna eller driver konsumtionen.
Statens storlek i Kina är enorm. 2007 hade Kinas skatteintäkter nått 5,1 biljoner yuan (770 miljarder dollar) vilket utgjorde 21 procent av BNP. Summan motsvarade matematiskt en disponibel årsinkomst för 370 miljoner stadsbor – eller en årlig nettoinkomst för 1,23 miljarder bönder.
Reflektioner kring Deng Xiaopings ekonomiska ”katt-teori”
Det kejserliga Kinas skatteintäkter
Hur utfaller en jämförelse mellan Kinas skatteintäkter under kommunistpartiet med den kejserliga eran? I mitten av Qianlong-perioden, 1766, var regeringens skatteintäkter 49,37 miljoner silvertaeler.
Det holländska ostindiska kompaniet utförde runt 1760 detaljerade undersökningar av människors inkomst och konsumtion i Peking och Guangzhou. Enligt historiska arkiv var medelinkomsten för en medborgare i Peking ungefär 24 taeler. Det innebär att 49,37 miljoner silvertaeler motsvarade 2,05 miljoner genomsnittliga Pekingbors årsinkomst. Drygt 2 miljoner Pekingbors inkomst var alltså tillräcklig för att försörja hela statsapparaten under Qianlong, vilken alltså var liten.
Nu kanske någon invänder att vi inte kan jämföra något lands intäkter och utgifter med en period från det förgångna,eftersom länderna på den tiden var traditionella jordbruksekonomier, och skatteintäkterna därför var låga. Moderna ekonomier, däremot, är komplexa och beroende av många olika typer av statliga stöd. Detta resonemang har sina poänger, så låt oss använda ett annat exempel.
USA:s skatteintäkter
Låt oss använda USA, ett modernt land, som jämförelse med dagens Kina. USA:s finansiella marknader, immaterialrättsliga sektor och privata företag är de mest utvecklade i världen. Dessutom spelar landet rollen som världspolis. Därför borde inte den amerikanska statens utgifter vara lägre än något annat lands.
2007 var USA:s federala regerings skatteintäkter 2,4 biljoner dollar, vilket utgjorde 18 procent av BNP och motsvarade 85 miljoner genomsnittsamerikaners disponibla årsinkomst. För att underhålla den amerikanska statens utgifter krävs alltså 85 miljoner amerikaners disponibla inkomst. Detta är avsevärt lägre än de 370 miljoner kinesiska stadsbor som samma år behövdes för att försörja den kinesiska staten.
I Kina finns 540 miljoner stadsbor och 800 miljoner bönder. Deras totala disponibla inkomst var förra året 10,7 biljoner yuan (1,62 biljoner dollar). Den kinesiska statens skatteintäkter utgjorde 50 procent av alla kinesers disponibla inkomst.
Som kontrast var den totala disponibla inkomsten i USA 8,4 biljoner dollar. Regeringens skatteintäkter på 2,4 biljoner dollar motsvarade en fjärdedel av de amerikanska medborgarnas disponibla inkomst.
Således är den kinesiska staten mycket större än den amerikanska, i budgettermer.
Jämförelse av privat förmögenhetsstruktur
Kinesiska medborgare har för all del förmögenheter, såsom fastigheter, företagskapital, finansiella värdepapper, bankmedel och så vidare. Men dessa medborgare bor huvudsakligen i städerna. Kinesiska bönder har ingen egen mark och har heller inte mycket sparkapital. De har inte mycket till förmögenhet.
Enligt en uppskattning från den Nationella utvecklings- och reformkommissionen var (i slutet av 2005) de kinesiska stadsbornas tillgångar värda 20,6 biljoner yuan (3,11 biljoner dollar). Om vi justerar för inflationen med 15 procent skulle detta i slutet av 2015 bli 27,6 biljoner yuan (4,17 biljoner dollar). Detta är mindre än en tredjedel av statligt ägda värden och mark som uppgick till 88 biljoner yuan.
Den totala summan av Kinas privata och statligt ägda tillgångar var 115,6 biljoner yuan (17,5 biljoner dollar), vilket motsvarar 4,7 gånger av bruttonationalprodukten (BNP). Som kontrast äger staten i USA knappt några inkomstproducerande tillgångar alls, och inte heller mycket mark. Vid slutet av 2007 var summan av privata tillgångar i USA 73 biljoner dollar, vilket motsvarar 5,4 gånger av BNP. Nivån på tillgångar i förhållande till BNP är alltså bara något högre i USA.
Även om förhållandet mellan tillgångar och BNP är i stort sett är desamma i de två länderna, så är fördelningen av rikedomarna mellan folket och statsapparaten helt olika. I Kina äger staten 76 procent av tillgångarna, medan folket äger mindre än en fjärdedel. I USA är tillgångarna i grund och botten i folkets händer.
Av Kinas 115,6 biljoner yuan i förmögenhet 2007 tillhörde endast 27,6 biljoner (4,17 biljoner dollar) folket, återstående 88 biljoner yuan (13,3 biljoner dollar) ägdes av staten. Om värdet på Kinas tillgångar och BNP hade ökat med 10 procent under 2008 skulle privatpersoner ha tjänat 2,76 biljoner yuan och staten skulle ha tjänat 8,8 biljoner. Statens andel av värdestegringen skulle ha blivit tre gånger större. Detta är anledningen till att värdestegring har så liten effekt att driva inhemsk efterfrågan och öka den inhemska konsumtionen.
Vart tar statens pengar vägen?
Jag nämnde ovan att statens skatteintäkter var 5,1 biljoner yuan (770 miljarder dollar). Dessutom uppgick statligt ägda tillgångar, inklusive markvärdet, åtminstone till 9 biljoner yuan (1,36 biljoner dollar). Statligt ägda företag har en total vinst på 1,6 biljoner yuan (240 miljarder dollar). Hur används pengarna?
Enligt den tidigare finansministern Xie Xuren betalade staten 2007 omkring 600 miljarder yuan (90,6 miljarder dollar) direkt till folket – i form av sjukvård, socialförsäkringar och arbetslöshetsförsäkringar. Det är 15 procent av de totala omkostnaderna och 2,4 procent av BNP. Dela denna siffra med 1,3 miljarder människor och de sociala omkostnaderna blir 461 yuan (69 dollar) för varje invånare. Detta motsvarar 3 procent av den disponibla inkomsten för stadsborna.
I USA spenderade staten under 2015 på samma tre kategorier ungefär 1,5 biljoner dollar, eller 61 procent av de totala federala utgifterna och 11,5 procent av BNP. I genomsnitt användes 5 000 dollar per invånare för detta, när man delar summan med den amerikanska befolkningen på 300 miljoner människor. Detta motsvarar 18 procent av den disponibla inkomsten.
Det är inte så att den kinesiska staten låter bli att spendera pengarna, men den saknar verklig översikt över budgetprocessen. Den kinesiska staten tenderar att slösa pengar på högprofilerade infrastrukturprojekt och regeringsbyggnader samt investera i industrier med ett högt resursutnyttjande och stor miljöförstöring som inte ger så många jobb. Det kan tilläggas att allt detta skapar en bra jordmån för korruption.
I Kina ligger alltför mycket av tillgångsvärdena och inkomsterna i statens händer. Det är svårt för den stora massan av människor att tjäna mer och konsumera mer – och för tjänsteföretag att utvecklas kring att folk tjänar sitt uppehälle. Varifrån ska efterfrågan på servicenäringar komma?
Chen Zhiwu är professor i finans på Yale University. Detta är en förkortad översättning av hans kinesiskspråkiga artikel som först publicerades på webbsajten Aisixiang och sedan spridits mycket på den kinesiskspråkiga delen av internet.
