Kina, med en befolkning på 1,3 miljarder, har lägre inhemsk konsumtion än USA som har 300 miljoner invånare. Kina har alltså 1 miljard fler invånare än USA, och en inkomst per capita som ett medelinkomstland. Varför är konsumtionen så låg i Kina? Och vad har hänt med köpkraften?
Det finns två olika scenarier som kan gör saken lite tydligare.
Tänk er att man hittar en guldgruva i Xinjiang. En person investerar i gruvan, och denne anställer 100 gruvarbetare. Den årliga vinsten är 10 miljoner yuan, och 50 procent av vinsten går till löner. Det betyder att varje arbetare får en årsinkomst på 50 000 yuan. 10 000 yuan spenderar arbetarna på hyror, och 40 000 yuan är kvar till annat, som att gifta sig och försörja sin familj. Gruvägaren har kvar 5 miljoner yuan, som går till ytterligare kostnader och nya investeringar.
Situationen kräver att arbetarna har boende, så gruvägaren investerar i att bygga hus som han hyr ut eller säljer till arbetarna. Eftersom arbetarna behöver mat, så investerar även gruvägaren i restauranger där arbetarnas fruar får jobb och inkomst.
När sysselsättningen ökar så ökar den lokala konsumtionen. 100 familjer kommer några år senare att behöva skolor till sina barn. Så det byggs skolor och caféer, karaokebarer, biografer och affärer där arbetarna kan spendera sina pengar. 50 år senare är det här en stad med cirka 100 000 invånare, och vid det laget är gruvan i stort sett uttömd.
I det andra scenariot går det till på ett lite annorlunda sätt. En guldgruva upptäcks, någon investerar i gruvan och 100 arbetare anställs. Den årliga vinsten är 10 miljoner yuan. Men arbetarna får bara 10 procent av bruttoinkomsten i löner, alltså en årlig lön på 10 000 yuan. Det räcker bara till mat, och inget blir över till att skaffa eller försörja en familj med. Det finns inte heller ekonomi till att hyra en bostad. Arbetarna får tränga ihop sig i skjul vid fabriken.
Gruvägarens vinster måste investeras någon annanstans då arbetarna inte har någon köpkraft. Därför investerar han i hus i Peking, tar lån till höga räntor vid kustområdena och börjar se sig om efter möjligheten att investera utomlands för att kunna emigrera. Hemmavid investerar han bara i lyxbostäder, skaffar sig livvakter och en ung älskarinna.
Gruvarbetarna får slita hårt med att försöka spara ihop till mediciner och framtida pensioner för sina knappa löner. Utöver det finns det inget överskott. 50 år senare finns ingenting förutom några lyxhus och enstaka butiker. När gruvan är uttömd tar ägaren med sig sin stora vinst och lämnar efter sig miljöförstöring, arbetslöshet och fattigdom.
Det här olika scenarierna åskådliggör två olika utvecklingsmodeller som finns runt om i världen.
USA har en inhemsk konsumtionsmarknad med 300 miljoner människor. Här har man under lång tid förlitat sig på en inhemsk konsumtion som ekonomisk drivkraft. Kina, med en befolkning på 1,3 miljarder, anses vara världens största konsumtionsmarknad, men den inhemska konsumtionen uteblir, och den ekonomiska tillväxten blir år efter år beroende av statliga stimulanser och utrikeshandel.
Anledningen är precis den som beskrivs i det andra exemplet: Kinas ökade välstånd fördelas inte tillräckligt bland befolkningen. Det mesta går till staten och till ägarna av bolagen. De statliga investeringarna kan bara driva konsumtionen i liten skala. Effekterna av de statliga investeringarna har drivit upp produktionskapaciteten och ökat utbudet, vilket bidrar till den överkapacitet som vi ser idag. För att avvärja massarbetslöshet och få exportfördelar har arbetskraftskostnaderna minskats gång på gång, vilket leder till att arbetarnas köpkraft hålls nere.
Provinsen Xinjiang är i likhet med många länder i Mellanöstern rik på naturtillgångar. Den lokala befolkningen borde vara förmögen, men situationen är precis den omvända: Xinjiang är mycket fattigt. Man kan se att en region som är rik på råvaror inte nödvändigtvis blir högt utvecklad och välmående. Allt beror på om staten sätter människorna i första rummet.
Det kinesiska folket är inte förmöget. Med sina surt förvärvade resurser måste de även betala för sina vårdkostnader, sina barns skolgång och spara till sin pension. De som har det lite bättre är också pressade. Deras besparingar finns på banken, investerade på fastighetsmarknaden och på aktiemarknaden. Det kan till synes se ut som mycket pengar, men de cirkulerar inte. Hur investerar och spenderar då de få som har mycket pengar? De har inte så mycket att välja på, i princip kan de bara köpa fler lägenheter. Oavsett hur stor deras lyxkonsumtion är så utgör den inte en så stor del av den inhemska investerings- eller konsumtionsmarknaden. De rika kineserna åker därför utomlands för att köpa fastigheter och företag.
En högutbildad ung man har bara råd med en liten lägenhet efter att ha arbetat hela livet. Hur ska man kunna förvänta sig att kineserna inte ska oroa sig för sin pension och vara sparsamma, när ett barns skolgång kostar hela familjens besparingar, när investeringar på börsen är lika med att skänka pengar till staten, och när en bondes årsinkomst knappt betalar en förmögen mans måltid? Hur kan man räkna med att de tiotals biljoner som finns sparade på bankerna helt plötsligt ska gå till konsumtion?
Fan Di är oberoende ekonom och professor på Pekings universitet och Sun Yat-sens universitet. Han doktorerade vid University of California, Berkeley. Han har varit konsult och suttit i ledningen för stora banker, finansinstitut och stora bolag. Den här artikeln skrevs juni 2015, och har sedan dess fått omfattande cirkulation på internet i Kina.
Kina skapar bostadsbubblor runtom i världen
VIDEO: Tusentals gruvarbetare i Kina protesterar efter uteblivna löner
