Humlor som utsätts för bekämpningsmedel lider av biverkningar som påverkar deras matletande, enligt en ny studie av Nigel Raine och Richard Gill i tidskriften Functional Ecology.

Den mörka jordhumlan (Bombus terrestis) är viktiga pollenspridare och är livsviktiga för att få bra skördar och för den biologiska mångfalden, men populationen har varit i avtagande. Minskningen av humlor har fått katastrofala följder för både odlade grödor och vilda växter.

Enligt vissa bedömningar har humlorna pollinerat tre fjärdedelar av alla typer av grödor, vilket uppskattningsvis innebär ett värde på över 1 000 miljarder kronor varje år. Den här siffran visar heller inte alla de positiva effekterna för ett sunt vilt växtliv.

“Även om bekämpningsmedel har ansetts vara en trolig orsak till minskningen av humlor”, säger Raine, ”har vi fram tills nu haft begränsad förståelse för de risker som dessa kemikalier utgör, speciellt hur det påverkar det naturliga beteendet för anskaffning av föda.”

I den här studien bevakade forskarna humlornas dagliga beteende genom att fästa små taggar med radiofrekvensidetifikation (RFID) på insekterna. Dessa märkningar registrerade när enskilda humlor lämnade och återvände till kolonin, hur mycket pollen de samlade in, och vilka blommor de besökte.

Under fyra veckor utsattes enskilda honungshumlor från 40 kolonier för två bekämpningsmedel – imidakloprid och lambda-cyhalotrin – endera var för sig eller tillsammans.

Försämring över tid

Lambda-cyhalotrin tillhör gruppen pyretroider bland bekämpningsmedlen, och imidakloprid tillhör gruppen neonikotinoider. Mot bakgrund av alltmer forskning som kopplar den senare till kollapser av bisamhällen och skadlig påverkan på andra pollinerare förbjöd Europakommissionen nyligen imidakloprid och andra neonikotinoider att under en tvåårsperiod användas på grödor som ofta besöks av bin.

Även om de akuta effekterna av de båda bekämpningsmedlen var subtila, så upptäckte forskarna att kronisk exponering för både lambda-cylohatrin och imidiakloprid påverkade humlornas naturliga beteende när de letar mat. Över tid försämrades humlornas förmåga att skaffa mat.

Skillnaden var anmärkningsvärd jämfört med icke utsatta humlor, som tog med sig större laster av pollen och samtidigt fick större erfarenhet. De humlor som utsatts för bekämpningsmedel tog längre tid på sig för att samla pollen, och gruppen som utsatts för lambda-cyhalotrin förde med sig samma mängd pollen varje gång, vilket indikerar att de inte förbättrade sig trots mer erfarenhet.

Än mer oroande är att neonikotinoid-humlorna tog med sig mindre mängd pollen över tid. Då kolonier av humlor behöver kontinuerlig tillförsel av mat kompenserade humlorna som utsatts för neonikotinoider för pollenförlusten genom att skicka ut fler som sökte efter föda.

Humlor som utsattes för båda bekämpningsmedlen led svårast av dessa konsekvenser och hade också mätbart mindre arbetshumlor.

Förutom att de samlade mindre pollen ”var blompreferenserna hos humlor som utsatts för [både pyretroid och] neonikotinoid annorlunda än hos födoanskaffande humlor från icke utsatta kolonier”, sade Raine.

Han gjorde antagandet att den här förändringen i preferenserna kan vara medfödd, eller att humlorna kan endera ha blivit av med sin förmåga att antingen hitta de blommorna eller förlorat de specifika motoriska förmågor som krävs för att få ut pollenet.

Humlor känsligare

”Om bekämpningsmedel påverkar enskilda humlors normala beteende kan detta få allvarliga följdkonsekvenser för tillväxten och överlevnaden i kolonierna, då deras effektivitet är starkt beroende av att enskilda humlor samarbetar och utför en mängd uppgifter”, sade Raine.

Neonikotinoider är väldigt vanliga och utgör 30 procent av den globala marknaden för bekämpningsmedel. Deras restprodukter tränger in i all vävnad i de behandlade växterna, inklusive pollen och nektar. Kemikalierna, som liknar nikotin, finns också kvar i växterna, liksom i jorden i höga koncentrationer, under hela blomningsperioden. Experterna har också funnit neonikotinoider i icke odlade växter nära de behandlade grödorna.

Tidigare studier har visat att exponering för neonikotinoider kan resultera i ett antal katastrofala effekter, inklusive Colony Collapse Disorder, som är ett begrepp för kollapsande populationer i USA och Europa.

I en studie kollapsade 15 av 16 kolonier som utsattes för bekämpningsmedel inom 23 veckor. Andra studier har visat att bekämpningsmedlen orsakade hjärnskador hos bin, vilket gjort att de blivit av med sin förmåga att ta sig hem. Detta ledde inte bara till mindre kolonier på grund av färre arbetsbin, utan också i att drottningar förlorades. Tillsammans med andra bevis ledde detta till det nuvarande förbudet mot bekämpningsmedel inom EU.

Den nya forskningen tyder emellertid på att de nuvarande regleringarna av bekämpningsmedel måste utökas med hänsyn till riskerna för humlor och solitära bin. Kolonistorlekarna i studien var likvärdiga med naturliga humlekolonier kring tiden för jordbruksgrödornas blomning i Europa, och de negativa effekterna var uppenbara.

Befintliga riskbedömningar innefattar bara honungsbin, men, som Raine beskriver “kan humlor vara mycket känsligare för påverkan från bekämpningsmedel, då deras kolonier som mest innehåller några hundra arbetare jämfört med tiotusentals i en koloni med honungsbin.”

Hänvisning
Richard J. Gill, Nigel E. Raine. Chronic impairment of bumblebee natural foraging behaviour induced by sublethal pesticide exposure. Functional Ecology, 2014; DOI: 10.1111/1365-2435.12292

Artikeln skrevs och publicerades ursprungligen av Annam Raza, skribent på news.mongabay.com. För att läsa originalartikeln och för mer information, klicka HÄR.