Advokaten Liu Lianhe började arbeta med människorättsfall sent i sin karriär, när han fick en djupare förståelse av landet och regimen, säger han. Han har försvarat bland annat kristna och falungong-utövare, och i den här intervjun förklarar han varför han tycker att politiskt engagemang baserat på sunt förnuft, men även personlig andlig övertygelse, är så viktiga ingredienser för att Kina ska kunna överleva och gå framåt.
Liu Lianhe är 52 år och buddhist, och kommer från staden Tianjin i östra Kina. Han började involvera sig i människorättsfall 2013, då myndigheterna i staden Wenzhou i Zhejiangprovinsen började riva ner kors från stadens kyrkor. Liu tyckte att myndigheterna missbrukade sin makt, och beslöt sig för att agera.
Att bereda marken för ett framtida rättssamhälle i Kina
Året därpå åkte han tillsammans med andra människorättsadvokater för att representera falungong-utövare som satt frihetsberövade i det ökända hjärntvättslägret Jiansanjiang i Heilongjiangprovinsen.
Under det senaste året, medan människorättsadvokater har attackerats allt hårdare i Kina, har Liu fortsatt att riskera sin egen säkerhet genom att ta sig an politiskt känsliga fall och försvara medborgarnas rättigheter. Epoch Times intervjuade Liu om hans erfarenheter som människorättsadvokat i Kina, och varför han kämpar vidare.
”Min pappa trodde på den kinesiska regimens propaganda och trodde på att vad de än sade var rätt. Han sade ofta: ’Om någonting har sänts på tv, hur skulle det kunna vara osant?’”
– Liu Lianhe
Epoch Times (ET): Presentera dig själv och berätta lite om din bakgrund, Liu.
Liu Lianhe (Liu): Mina mor- och farföräldrar var bönder, och jag gick i byskolan när jag var liten. Min mamma hade fått lite utbildning, och hon uppmuntrade mig att studera, för annars skulle jag ha blivit kvar på landsbygden hela livet. Men på den tiden hade jag inga ambitioner, och var inte motiverad att studera.
Efter Deng Xiaopings ”reformer och öppenhet”-program antogs jag till Tianjins normaluniversitet. Efter att jag tog examen placerades jag på Kinas åklagarkontor i Baodi-distriktet, vilket var en ”risskål av järn” (kinesiskt uttryck för en stabil tjänst som man garanterat får behålla hela livet). Jag hade fortfarande inte mycket till ambitioner, så jag slösade mest bort tiden.
I slutet av 2005 sade jag upp mig och flyttade från Tianjin till Shanghai. Där jobbade jag som assistent till en advokat medan jag skaffade mig kvalifikationerna för att själv bli advokat. Efter att ha fått min advokatlicens återvände jag till Tianjin och ägnade mig åt att tjäna pengar. Jag tänkte inte på så mycket annat.
Det var 2013 som jag började jobba som människorättsadvokat.
ET: I dina poster på WeChat (en kinesisk social app) nämner du att du har blivit indoktrinerad. Hur kom du fram till den här insikten?
Liu: I böckerna i skolan stod det att Kinesiska kommunistpartiet var jättebra, och länge leve Ordförande Mao, etcetera. Mitt tänkande blev väldigt fyrkantigt: Partiet var jättebra, godsägarna är jättedåliga, kapitalisterna suger ut arbetarna, och så vidare.
Min farfar var godsägare. Han blev inte offentligt fördömd under kulturrevolutionen, men min farfar och min pappa blev tvingade att skotta snö under vintrarna. Jag hörde aldrig min farfar, som blev 90 år gammal, klaga på hur han behandlades. Det gjorde inte min pappa heller, trots att han inte fick gå i skolan på grund av sin klasstillhörighet.
Min pappa trodde på den kinesiska regimens propaganda och trodde på att vad de än sade var rätt. Han sade ofta: ”Om någonting har sänts på tv, hur skulle det kunna vara osant?”
På den tiden var regimen väldigt framgångsrik i sin propaganda. Folk trodde verkligen på att ”utan partiet finns det inget Nytt Kina” och att ”Sovjetunionen och USA är fattigt”.
När jag gick på gymnasiet högaktade jag marxism, dialektisk materialism, historisk materialism. Jag trodde helhjärtat och med total övertygelse på alla de där teorierna.
När jag gick på högskolan trodde jag på ateism, och att gudar och buddhor bara är inbillning. Helvetet kan inte existera, för det finns bara magma under marken, resonerade jag. Jag ville bara vara duktig i mina studier, men jag visste inte varför. Jag ville inte bli lämnad på efterkälken av mina klasskamrater, så när de gick med i partiet gjorde jag det också [medlemmar av kommunistpartiet i Kina får bättre jobb och möjligheter till befordran]. Jag ifrågasatte aldrig vad partiet egentligen var för något.
Under 4 juni-händelserna 1989 rapporterade den åklagarmyndighet jag jobbade på att studenterna hade gått till våldsam attack mot Folkets befrielsearmé. Jag tyckte det lät helt otroligt: soldaterna hade ju vapen, så hur skulle studenterna kunna skada dem? Men jag trodde fortfarande på den officiella propagandan, och stödde skriftligen kommunistpartiets centralkommittés krossande av upploppen.
Kinas hemliga plan för att kontrollera världens internet – China Uncensored
Det är först på senare år som jag har fått höra andra berättelser om massakern.
En person i min by, som läste på högskola i Peking vid den tiden berättade för mig vad han var med om på Himmelska fridens torg. Soldaterna började med att avfyra varningsraketer, men när studenterna inte flyttade på sig började soldaterna driva bort dem med batonger och skott. En kvinnlig student som hade höga klackar blev ihjältrampad för att hon inte hann undan den flyende folkmassan. Han som kom från min by berättade också att soldater från Folkets befrielsearmé hade fått titta på videofilmer på människor som blev dödade innan de skickades in för att rensa upp på Himmelska fridens torg, eftersom myndigheterna var rädda att soldaterna inte skulle våga skjuta.
En av mina vänner besökte Hongkong i affärer den 4 juni och såg lokalinvånarna demonstrera dagen därpå. Han blev förfärad när han fick se bilderna från Himmelska fridens torg på Hongkong-tv. Han spelade in sändningen, men banden fastnade i tullen. Hans historia fick mig att inse att de kinesiska myndigheterna hade dolt sanningen om incidenten.
När jag började använda [de kinesiska mikrobloggarna] Tencent och Sina Weibo så insåg jag att en del internetanvändare hyllar Mao Zedong dagligen, och skryter om hur underbart vårt land är. Jag undrade: är saker och ting verkligen så underbara som de säger? Min familj ansågs vara relativt välbeställd, men vi fick ändå låna spannmål och sälja grödor varje år för att vi skulle ha tillräckligt med mat. Det gick inte ett år utan att vi saknade endera kött eller matolja; det var verkligheten.
Jag samlade ihop bevis och började debattera med gaphalsarna på Weibo. Genom att debattera med dem insåg jag dock att jag hade blivit hjärntvättad ända sedan jag var liten. Myndigheterna ville forma folks hjärnor till datorer som de kunde stoppa in program i, som de hade skrivit för att formattera om våra hjärnor till deras sätt att tänka. Inga andra sätt är godkända – då blir du utstött.
”Det är först på senare år som jag har börjat förstå landet och den kinesiska regimen på en fundamental nivå.”
– Liu Lianhe
ET: Vad var det som fick dig att vilja bli människorättsadvokat?
Liu: Det är först på senare år som jag har börjat förstå landet och den kinesiska regimen på en fundamental nivå.
Mina första människorättsfall var när jag försvarade kristna i staden Wenzhou i Zhejiangprovinsen. Vid den tiden mobiliserade myndigheterna i Wenzhou många människor för att ta ner kors från kyrkor. Kristna som försökte skydda sina kyrkor blev attackerade, skadade och internerade.
Jag insåg att det som pågick i Wenzhou var statligt maktmissbruk. Vanliga medborgare har inga rättigheter, fastän lagen ska finnas där för att skydda dem. Kinesiska tjänstemän gör vad de vill, och de verkar operera utanför lagen. Om saker fortsätter så här så har Kina ingen framtid.
2014 tog jag mig an Jiansanjiang-fallet med advokaterna Wang Quanzhang och Wang Yu, och kom i kontakt med falungong-utövare för första gången. Jiansanjiang, som ska vara ett ”lagutbildningscenter” är i själva verket en institution som existerar utanför lagen. Centret har ingen rätt att internera och hjärntvätta falungong-utövare. Min klient hade bara försökt förhandla om att få utövarna i Jiansanjiang frisläppta, och hade inte begått något brott.
När de åtalade min klient för att ha ”använt en heretisk religion för att underminera upprätthållandet av lagen” trodde jag inte mina öron – det här var en otroligt lös och vag tolkning av lagen. Till och med anklagelsen om att falungong-utövarna hade ”tillverkat eller distribuerat propaganda” strider helt klart mot den acceptabla juridiska tolkningen; att ladda ner material från internet och dela ut det är en personlig handling, och har inget att göra med någon organisation.
Av det här fallet kunde jag se att åtalen mot falungong-utövare går emot de juridiska principerna, och att de paragrafer som används mot dem är bristfälliga, helt enkelt löjliga.
Efter Jiansanjiang tog jag mig an många andra falungong-fall.
ET: Sätter myndigheterna press på dig för att du försvarar falungong-utövare?
Liu: Chefen för min advokatbyrå sade att om vi försvarar falungong-utövare så måste fallet anmälas till justitiebyrån. Min advokatbyrå har ett internt direktiv som förbjuder oss att ange att våra falungongklienter förklarar sig icke skyldiga, och även att försvara metoden utifrån att den inte är en ”heretisk organisation”.
Den lokala justitiebyrån kontaktade mig innan rättsförhandlingen om Jiansanjiang och förbjöd mig att försvara min klient. Men jag gjorde det i alla fall. Nyligen hoppade jag dock av Jiansanjiang-fallet efter att min advokatbyrå satte mycket stor press på mig. De upplevde att det var risk att hela byrån skulle stängas om jag fortsatte. En annan advokat har tagit min plats nu.
Men på det hela taget tycker jag att atmosfären är mer tillåtande nu. Det är delvis tack vare det jobb som Gao Zhisheng, Jiang Tianyong, Tang Jitian och andra advokater gjort. Mina klienter fortsätter också att göra motstånd, och internet gör att information kan spridas snabbt och påverka den allmänna opinionen. Allt det här har förändrat miljön, och jag känner mycket mindre press nu.
Min fru har också pensionerat sig; om hon fortfarande jobbade i det offentliga kanske jag hade blivit tvungen att tänka om när det gäller att representera falungong-utövare. Myndigheterna hade annars kunnat sätta press på min fru, och vända henne och vårt barn emot mig om de skulle bli rädda för att jag skulle hamna i fängelse. Normalt diskuterar jag inte mitt arbete med min fru och vårt barn.
En gång läste min son känsliga saker som jag hade postat på Weibo, och blev ganska förskräckt. Så 2013 ändrade han mitt lösenord, och nu kan jag inte logga in mer. Jag kan inte se de gamla posterna heller.
”Det finns ingen yttrandefrihet i Kina. Jag kan till exempel inte använda känsliga termer som ‘auktoritär’ och ‘totalitär’ när jag postar saker på WeChat eller Weibo.”
– Liu Lianhe
ET: Många kinesiska advokater tar sig inte an falungong-fall. Vad är det som hindrar dem?
Liu: Det är rädsla, och det smittar. De ser att andra grips, som Wang Yu, och andra advokater under ”709”-incidenten [där över 250 advokater och människorättsaktivister greps under en insats som började den 9 juli 2015]. Men kinesiska advokater vet att falungong-utövare är oskyldiga.
Många advokater som försvarar falungong-utövare har blivit av med sina licenser på grund av det och kan inte praktisera längre. Min fru frågade mig en gång: ”Om du blir gripen, hur ska det då gå med mig och vår dotter?”
Men jag känner att om vi bara lugnt uttrycker vår åsikt så kommer vi inte att vara i någon större fara rent personligt. Jag är inte så oroad över att bli gripen. Jag har fullt förtroende för att falungong är oskyldigt.
De flesta bryr sig inte om att troende människor blir förtryckta. En vanlig attityd låter ungefär så här: Du borde inte ha utövat, och eftersom du utövar så ber du om det. Men vad det egentligen handlar om är att folk är rädda för att råka illa ut för att de inte håller sig till den officiella politiken.
Det finns ingen yttrandefrihet i Kina. Jag kan till exempel inte använda känsliga termer som ”auktoritär” och ”totalitär” när jag postar saker på WeChat eller Weibo. En del av det jag skriver censureras i samma ögonblick som det läggs upp. Det enda jag gjorde var att uttrycka min åsikt om brännande samhällsfrågor eller om kommunistpartiet.
LEDARE: Inte vilket land som helst
ET: Du är kommunistpartimedlem. Betalar du månadsavgiften?
Liu: Jag går aldrig runt och pratar om mitt partimedlemskap. Jag lämnar mitt medlemskap på gatorna i min hemby. Justitiebyrån vill flytta mitt partimedlemskap till staden, men jag har aldrig flyttat det.
Jag tror att de flesta som går med i partiet i dag inte gör det för att de vill ”tjäna folket” eller ”förverkliga socialismen” som i propagandan. Ingen skulle gå med i kommunistpartiet om det inte var för att det kunde ge dem en befordran.
Tro är det största problemet i det här landet i dag. De flesta människor har ingen tro, och de vet inte vad de lever för, eller hur man ska leva meningsfullt. Så de flesta kineser lever bara för makt, pengar och lusta.
Tjänstemän missbrukar sin makt för personlig vinning. De är involverade i korruption tillsammans med affärsmän, köper sig poster och använder sin makt för att bli rika.
Vanligt folk har ingen makt, och inget sätt att överleva på. En del hemfaller åt oärliga metoder som rån och bedrägeri; de återvinner matolja som kastats bort, bygger dåliga hus och säljer giftig mat. Folk bryr sig bara om det som är alldeles framför näsan på dem, och deras slutliga mål är bara makt och pengar. Varenda morgon går de upp och jäktar till jobbet för att tjäna pengar. Ingen vågar sakta ner, för då har de inga pengar till att köpa ett hus, betala sina vårdräkningar, eller sina barns skolgång.
Utåt talar Kina om trosfrihet; folk kan vara buddhister, till exempel. Men så placerar de bilder på Hu Jintao och Jiang Zemin i templen och instruerar folk att först och främst älska landet. Det här är abnormt, det krävs att stat och kyrka skiljs åt.
Den kinesiska regimen sätter också religiösa ledare i politiska roller för att kontrollera religionen. Det beror på att de i grunden ser på religion som vidskepelse, och att marxism-leninismen och ateismen är den verkliga sanningen.
ET: Hur tror du att det kinesiska folket ska kunna vakna upp och inse vad som verkligen pågår?
Liu: Nyligen var det en ”patriotisk” rörelse för att bojkotta produkter tillverkade i Japan och USA. Jag tycker det är rätt fånigt, för folk kommer alltid att köpa de bästa produkterna. Om vi kunde göra bättre produkter skulle folk så klart köpa våra saker. Kineserna uppfann varken mobiltelefonen, telefonen eller glödlampan. Om vi verkligen skulle insistera på den här rörelsen skulle vi varken ha bilar eller elektriskt ljus, eftersom allt det där kommer från utlandet.
Om man vill vara patriotisk på riktigt är det bättre att sluta vara korrupt, sluta återanvända avfall som matolja och sluta förgifta miljön… det vore att ”älska landet”. Folk har inte insett det här, utan de tänker på sitt fyrkantiga sätt, med förvriden logik, eftersom de har blivit hjärntvättade av den kinesiska regeringen.
Jag har lärt mig av att debattera med Mao-fanatiker att de ofta byter ämne eller kommer med ologiska argument för att få fram det de vill ha sagt. De kan till exempel hävda att partiet är deras mor. Men partiet är en organisation, och din mor är en människa. Det går ju inte att jämföra de två sakerna, ändå insisterar kommunistpartiet på att det är din mor!
Ett annat argument lyder: ”Utan moderlandet är du ingenting.” Men om det inte fanns något folk skulle det ju inte finnas något land.
Det finns ett annat populärt uttryck: ”Rikt land, starkt folk.” Men folket måste ha det bra innan landet kan vara rikt, och folket är alltid viktigare än landet.
Det vore bra om man kunde sprida det sunda förnuftets logik på internet genom enkla historier. När folket blir klokare och vaknar upp… då kommer de åtminstone inte att att hjälpa kommunistpartiet att angripa dem som försöker upprätthålla rättvisan.
”Om alla hade den här uthålligheten [som falungong-utövare har] så skulle vårt samhälle kunna förvandlas mycket snabbt. Men om alla skyddar sina egna intressen så kommer förändringen i samhället att gå mycket långsammare.”
– Liu Lianhe
ET: Så du vill att folk ska engagera sig politiskt?
Liu: Ja, det stämmer. Jag tror att det är ett slags välvilja att bry sig om politik.
Politik är folkets styre. Om vi är aktivt engagerade i politik, väcker uppmärksamhet kring saker som inte funkar som de ska, slår våra kloka huvuden ihop, erbjuder goda råd och politiska förslag… allt det här leder till ett bättre system som gynnar de flesta. Det är inte klasskamp.
Förut brukade jag gnälla och muttra och ventilera mitt missnöje, men efter att jag blev buddhist blev mitt hjärta lugnt, och nuförtiden hamnar jag sällan i dispyter med folk. När folk skäller ut mig för det jag säger på WeChat så går jag inte till motangrepp längre. Jag frågar mig om jag har rätt eller fel, för ibland har jag verkligen inte rätt.
ET: Vilka fall är du involverad i för tillfället?
Liu: Ett fall med falungong-utövare i Peking: Qin Wei, Li Lanqiang, Yuan Wen, Qin Shourong, Li Junfeng, med flera.
Qin Wei greps för att han delade ut böcker och dvd:er med ”Nio kommentarer om kommunistpartiet”. Att distribuera det materialet underminerar inte upprätthållandet av lagen, och det är självklart inget brott.
Yuan Wen anklagades för att ha hängt upp banderoller med orden ”Himlen kommer att förgöra Kinesiska kommunistpartiet”, ”Falun Dafa är bra”, ”Sanning, godhet, tålamod är bra” och liknande. Det är bara att föra ut idéer, enligt min mening. Att sprida sådant material skadar inte samhället, det är inget brott, och det utgör inte ”att använda en heretisk organisation för att underminera upprätthållandet av lagen”.
Konfucius accepterade inga gåvor
ET: Finns det något fall som gjort särskilt stort intryck på dig?
Liu: I fjol representerade jag Zhang Hongru, en falungong-utövare från Peking.
När förhandlingarna skulle börja var det någon som sade till honom: Du är i 30-årsåldern och har redan suttit elva år i fängelse. Du är fortfarande ogift, och din 70-åriga mor behöver din hjälp. Om du slutar utöva kan du ta hand om din mor.
Zhang svarade: ”Man måste ha en andlig övertygelse. Jag beundrar verkligen vad Fan Zhongyan [en minister under Norra Songdynastin] sade – statens angelägenheter kommer först, välbefinnandet senare. Jag ångrar inte att jag hållit fast vid min andliga övertygelse.”
När jag hörde Zhangs svar blev jag helt förbluffad. När jag skulle hålla mitt försvarstal fick jag en klump i halsen och kunde inte prata. Jag fick samla ihop mig en stund för att kunna fortsätta med mitt försvar.
I början var min förståelse av Falun Dafa-utövarna mycket ytlig. Jag trodde att de bara ville ha bättre hälsa, starkare kroppar och nå frälsning. Jag insåg inte att deras tänkande befann sig på en sådan upphöjd nivå.
Zhang Hongru sade det där mycket lugnt, helt utan ilska eller bitterhet. Jag blev djupt berörd.
Andra falungong-utövare har också en mycket beundransvärd inställning. De hade bara behövt skriva på ett erkännande så hade de blivit släppta ur fängelset. Men många av dem vägrade kompromissa på det viset, utan valde att härda ut i stället.
Om alla hade den här uthålligheten så skulle vårt samhälle kunna förvandlas mycket snabbt. Men om alla skyddar sina egna intressen så kommer förändringen i samhället att gå mycket långsammare.
